Hinner knappt ut mellan grindstolparna innan jag är lite vilse. Marken är lika hård och frasig överallt, svår att tyda, men vad gör det när solen skiner och luften är som en öm smekning. Tänder pipan, väntar på att en bil ska passera för att rita ut vägen och minns att Urban igår sa i telefonen att han hört en koltrast i Stockholm. Det är verkligen koltrastväder.
Promenerar, nej trippar på isen, längs Riggbacksvägen, stöter ihop ed Lina, Hans-Åkes dotter, och blir stående en stund.
Rundar Bäckmans men vid Djurstabackens fot funderar jag på att vända. Vägen och dess kanter är för otydliga. När jag börjar gå upp för backen ringer telefonen.
”Ska du vända där?” Undrar Hans-Åke. Han ser mig från sitt kontor tvärs över åkrarna.
”Nja” säger jag liksom slingrande ”Vägen är inte så lätt idag.”
Han mumlar något och jag förstår att han finner mitt beslut dåligt. Jag blir pinsamt medveten om att jag fegat ur.
”Ok, då går jag ut på landsvägen och fortsätter runt byn” förklarar jag karskt.
Sedan går promenaden spik rätt runt byn.
Det är klart att man inte ska backa när det är Koltrastväder.