För att komma mätt och belåten till kvällens kulturupplevelse/teater, ”Projekt Mamma” på GT-lokalen lagar jag en omelett med stekt lax i botten. Gör en smet på fyra ägg, några pressade vitlöksklyftor, salt, peppar och en stor näve, som jag tror, små gröna ärtor.
Häller smeten över den sönderdelade laxen och känner en omisskännlig doft av lingon stiga upp ur pannan. Det var inte gröna ärtor utan lingon och det hela smakar väldigt gott. Smaksensation är väl att ta i men de friska lingonen går bra ihop med lax och vitlök.
Om nu en kock på modet plockar upp den här rätten och kammar hem ett prestigefyllt pris så vill jag bara framhålla att jag var först.
Inför kvällens teater har jag hört, genom Hans-Åke, att Kjell Andersson bakat bullar och tre sorters småkakor. Låter lovande. Hembakta bullar är, vid sidan av Rullrån, min passion.
Ändå har jag en illavarslande känsla när Maria kommer och plockar upp mig. ”Projekt Mamma” låter misstänkt mycket som den där lätt överseende klapparna på axeln som ibland utdelas när Folkteatern är ute i byarna, typ, nu ska de kulturovana bondläpparna få sig en duvning.
Men oj vad vi blir underbart överraskade. Alexandra Zetterberg Ehn sliter hjärtat ur bröstet när hon berättar den besvärliga historien om sin mamma och mormor. Här är det inte fråga om några präktiga kvinnor med varma modersinstinkter utan historien om en liten flicka som aldrig får chansen att knyta an till en förälder.
Den dokumentära berättelsen är så drabbande att man får en klump i bröstet och det är fantastiskt att Alexandra inte blivit sinnessjuk utan kan levandegöra sin historia för oss.
Aldrig har jag upplevt något liknande på GT-lokalen. Än bullarna då? Inget fel med dem men de kommer inte att leva kvar som föreställningen ”Projekt Mamma”.