ÅREN GÅR, DET ÄR SOM DET ÄR

Nyss var han en liten kvick parvel med guldgula lockar och busiga bruna ögon. Nu är han en stor pojke, en man, med breda axlar och mörkt hår.

Nilas fyller plötsligt 34, Maggen har bakat en kaka med chokladöverdrag och barnen sitter och gullar sig.

Det känns väldigt bra. Inte minst det där med att barnen kallar mig ”Farfar”, en hedersutmärkelse, och att allt på sätt och vis är i sin ordning.

”Det är som det är” som Hans-Åke Bergman och Håkan Nesser brukar säga och det är bra.

På kvällen åker Maria och jag med Carine och Arlindo till Årskogen, en liten samling hus, kanske runt 100 personer, som Gud eller någon slängt ut strax Öster om E4 någon mil norr om Gnarp.

I en samlingslokal framför skådespelaren Stig Östman ”Man tål inte vad som helst”, en monolog om två gubbar som hatar varandra. Detta med grannar som ägnar sina liv åt att bekämpa varandra skildrades i Robban Aschberg TV-serie ”Grannfejden” men Stig Östman lyckas med små medel, han är ensam på scenen att ge liv åt denna krigföring i mikroformat.

Sedan blir det fika. Den vedeldade kaminen värmer medan vi tuggar på vår Sockerkaka och begrundar sakernas tillstånd.

Det är som det är.

Skriv gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.