Vad ska du göra i Stockholm?” Undrar Anders som kör ut mig till Y-bussens hållplats vid E4.
”Träna med min PT, Linda, och bara hänga omkring lite.”
”Stockholm, uscha” säger Anders sedan han skrattat åt det som han förmodligen håller som en lyxlirarattityd: Träna med PT, Herregud.
Han får själv ordet Stockholm att låta som hundbajs vilket fastnat under skon.
”Jag gillar inte Stockholm.” Detta har jag fattat men han kan inte låta bli.
”Det är för att du är en Bondläpp” säger jag, fast som jag inbillar mig, utan elakhet.
Han lägger av ett frustande skratt. Det överträffar dånet från de förbipasserande långtradarna. Vi är olika men kommer bra överens.
Bussen tar mig 35 mil Söderut och bakom mig lämnar jag en bygd som är förbi sina glansdagar. Det sista som rök var Jordgubbsodlingarna, och innan dess, långt tidigare, flera affärer, Kaféer och folk som var verksamma med både det ena och det andra.
Jag bor till stor del i denna bygd, men det är inte för den samhälleliga servicen och det är en mil till närmaste affär. Jag tycker om tystnade, dofterna, det aller städes närvarande vädret och Maria.
Turisterna har glesnat ur i Gamla Stans gränder, det är vardagsliv och både där och i omklädningsrummet på gymmet hörs många Svenska dialekter. Det börjar bli ont om infödda Stockholmare.
Staden växer och Landsbygden tunnas ut. Många dras till Staden men inte bara för arbete utan också ett rikt utbud av det som är kul: God mat, färskt bröd och kulturgrejor.
Vi har det samhällssystem vi valt. Kapitalet kan operera rätt fritt, skörda naturtillgångar när de finns: Malm, skog och vatten.
En planekonomi kunde betyda att människor tvångsförflyttades tillbaka till sin gamla hembygder alltmedan en snäll Stat försåg hela landet med infrastruktur, Statliga verk och hälsosamma näringar.
Ingenstans på jorden har Planekonomi fungerat så är det då bara att gilla läget?
Ska fundera på detta under morgondagens Träningspass med Linda och det efter en stark Latte och en Surdegsfralla med Italiensk skinka hos Christer på Västerlånggatan.