Havet rullar in i korta innanhavsvågor när Maria och jag strosar längs Sörfjärdsstranden. Tång, snöfnas och issplitter.
Uppe i skogsbrynet, under tallarna, ligger vinterstängda sommarstugor som larmade musslor.
”Där är någon ute med en båt, kanske fiskar” säger Maria. Annars är det stilla.
Under Juli månad ligger här folk på filtar och om det är sol och pålandsvind kanske vattnet är badbart. Sololja, Rosévin och Kycklingsallad.
Nu är det bara vi och havet. Drar djupa andetag och fyller lungorna. Vore jag en Heliumballong skulle jag stiga till väders. En vinterbadare håller i och för sig på med sitt vinterbaderi men vi överfaller inte denne med frågor: Hur är det att bada på vintern? Är det inte kallt? Och så liknande.
Vinterbadare är enligt min erfarenhet ett självupptaget släkte. Väldigt speciella men låt dem hålla på med sitt.
Maria hittar en sten som skulle kunna bli ett fundament till en av mina bronser. Ska fråga Klas-Göran om han kan borra i sten och gjuta fast själva Bronsföremålet, en ”Bladikon”.
Lägger stenen på golvet i baksätet på Toyotan, åker hem och bryner en Älgktek i Smör och Vitlök.
En tanke om ”SÖRFJÄDEN ÄR DÖTT MEN HAVET ANDAS”