VANDRA ÄR LIVET

Fredag kväll utlovas på TV1 ”Sveriges nya humorhoppCarl Stanley och jag blir för en gångs skull nyfiken på att lyssna på TV.

Vilket skämt. Förutom att han inte är kul. Ingen timing, ingen pausering och han bara rabblar ungefär som skolans mobboffer nummer 1 plötsligt fått tag på en drog som ger självförtroende.

Lördag morgon kör Arlindo, Maria och jag till Norrfjärden och början av Valleden, den sträcker sig ända upp till Hassela men så långt orkar vi inte, trots en rätt maffig matsäck.

Maria har riktiga vandringskängor medan jag har sandaler. Hon retas men jag säger att det där är min postpubertala sida. Fel, men som jag tycker, rätt klädd.

Strunt i det. Nu sätter vi iväg mot Toppbodarna, 4-5 km och det tar inte lång stund innan jag trampar ned i ett riktigt surhål.

Gegga sipprar mellan tårna men väl framme vid Toppbodarna slår vi oss ned på en fäbodstugas förstukvist och hugger in på Tonfisksallad, kaffe och rulltårta.

Vidare mot Skestavallen.

Ett kvinnoskrik hörs. en bil kommer på grusvägen men när den ser oss snor den runt och gasar iväg. Det är som början på en deckare men sedan träffar vi en rundlagd man i Bandana som stolt visar upp sin sommardröm. en fäbodstuga som liksom kliver rakt ut ur en tidning om mysiga just sommardrömmar.

Vi står och pratar en stund och fortsätter mot Vallenbodarna.

Besvärligt avsnitt. Nedfallna träd och två järnvägsbroar, det är dubbelspår just vid Dyrån. Mer gegga, halkiga stenar, slippriga kanter mot ån och en helvetisk massa myggor.

Vi slår oss ned på ett torrt ställe, äter kokta ägg, smörgåsar, dricker svartvinbärssaft och mer kaffe.

Fortsätter mot E4, den hörs allt högre men det låter ändå som om en koltrast följer oss hela vägen.

E4 skär som en köttsåg genom skogen och väl över på andra sidan hittar vi myrornas New York, en jättestack varefter vi kommer in i ett skuggigt sumpigt område.

Myggorna anfaller, det är som om de inte fått suga blod på länge och vi blir på gränsen till galna. Myggjävlarna är överallt. Svetten dryper och myggorna flyger in i öronen, munnen och sticker hejvilt. Det är hemskt.

Men ändå skönt. Vi toklubbar tillbaka, pausar i en myggfri raststuga och går sedan tillbaka till E4 där Arlindo plockar upp oss.

Svettiga, myggstungna och solsvedda återvänder vi hem.

Marias iPhone säger att vi gått 1,8 mil och 27.253 steg.

Duschar, tar fotbad och smörjer hälar.

Mörbultade och ömma i kroppen, det kvittar för att vandra i skogen är ändå livet.

En tanke om ”VANDRA ÄR LIVET”

  1. Å jäklar vilken bedrift! Ni är så duktiga på att gå! Jag bara går runt gården och sen in igen. Sitter på altanen en stund i solen och njuter. Försöker att vila och bli pigg igen. Roligt att ta del av era upplevelser är det! Hälsa till din fina Maria från mig. Kramar från Ulla

Skriv gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.