Återkommer från ett tryckande varmt Stockholm, Maria plockar upp mig på Stationen i Hudiksvall, vädret är lika bastuartat som i Huvudstaden, och strax är vi i Silja igen.
Jag älskar stället. En by långt inne i skogen och Jenny som serverar kaffe i en trivsamt uppsnofsad loge. Möblemanget är udda sittgrupper med sköna soffor, sådana där som man bara kan sjunka ned i, och stämningen är trivsam när Arlingo, Carine, Marianne, Pia, jag och Maria sätter oss till rätta.
Bandet är duktiga, Bosse Dereborn på ståbas är helt grym och sångaren, vilken är samma person som gjort låtarna, kan sina saker till punkt och pricka.
Folk är glada, applåderar ivrigt men ändå är det något som inte stämmer.
Alla låtar är utpräglad mjukcountry and Western och skulle med sin vänliga framtoning passa i vilken hiss som helst. Det handlar om dammiga vägar, ensamma ritter på prärien och undersköna senioritor från Mexico.
Det är, jag hatar att låta gnällig, som när Japaner spelar Brittisk arbetarklasspunk, som Tyskar som spelar Amerikansk gladjazz eller som när Norrmän spelar Fats Dominocovers.
Det är mysigt men oorginellt. Det skulle vara mer spännande om sångare/låtskrivare, som kommer från Stöde, ville skildra verkligheten där.
Vardagsliv, trasslande bilvärmare, olycklig kärlek och ett oväntat möte på ICA.
Men strunt i det. Kvällen är overkligt behaglig och jag hugger begärligt in på Jennys ostkaka med, tror jag rabarbersås.
Stället, musik- och fikalogen i Silja är underbar.
Hallå Täppas
Basisten heter Johan Dereborn.
Det är hans pappa som heter Bosse.