Under helgen är Sjukhuset som en stor öde snäcka. Det susar lite här och brummar lite där.
Hänger med några damer ut för att röka. De har en serie av hemska diagnoser men sluta röka ingår inte i deras överlevandsstrategi.
Allvarligt talat struntar de i det där med överlevnad så ett bloss på parkeringsplatsen gör varken till eller från.
Sedan kommer TullaMaja och Anton. Som lårbenspatient får jag hur mycket uppmärksamhet som helst. Vi har hur och pratar på om ditten och datten.
En stund senare kommer Nilas, Maggen och barnen Theodor och Thilda.
Sjukbesök som kan vara sådana där förstulna ”och hur går bilen” är hur happy som helst.
Som pricken över i kommer min Älskling Maria. Hon har med sig bullar och riktigt kaffe i termos.
Hon kör mig i rullstol runt sjukhuset, vi gullar i hissen och fikar i sällskapsrummet.
Jag vet inte hur jag ska säga det här men trots att det gör jävligt ont är det trevligt att bryta lårbenshalsen.
Hej Täppas!
Krya på dig! Och som sagt… dörren är öppen för dig i Norrköping när du är på benen igen.
Må gott, vänligen
/Benke
Tack så jättemycket för hälsningarna och stående fikaerbjudanden!
Hör av mig när jag lagt rullatorn på hyllan.