Kantarellställen är ett värde som aldrig kan räknas i pengar. Man har sina ställen, gläntor i skogen som man någon gång sprungit på och som sedan placeras i och inristas i den osynliga kantarellkartan.
Även om jag inte ser vet jag på ett ungefär några bra ställen. De ligger i ”min” ände av byn.
Det är så fuktigt att man borde ha haft gälar, skorna och nederdelen av brallorna blir genast blöta, när jag, en vanlig vardagskväll, följer Maria på stigar i en annan del av byn. Det är en ny värld. Perspektivförskjutning.
Någonstans i denna för mig nya miljö kan det finnas kantareller. Mycket riktigt. Mitt ute i ingenting finns det hur mycket gulingar som helst och några timmar senare äter vi knäckebrödsmackor med smörstekt svamp.
I min värld fanns det kantareller längs några speciella stigar men nu är kartan snurrad 180 grader och plötsligt finns det helt andra fyndigheter.
I självhjälpsböcker understryks ofta vikten av att bryta med vanor och det verkar stämma.