Att glatt utropa Glad Påsk! Skorrar under nuvarande omständigheter väldigt illa.
Världen är upp och ned och frågan är hur man klarar att stå upp och behålla riktningen.
Den epidemi,, Scharlakansfeber, att jag som barn låg isolerad en vecka på Sjukhuset i Gävle var ju bara en ankfjärt jämfört med nuvarande Pandemi.
Det värsta var att mina kritor smälte sönder när jag skulle checka ut och alla mina tillhörigheter skulle steriliseras under hög värme. Inte mycket att gnälla över.
Hör äldre människor i byn berätta om Spanska Sjukan och hur den skördade liv. I snart sagt varje hus var det någon som dog, i vissa fall hela hushåll. Vetenskapen hade ingen bot och det fanns ingen Anders Tegnell. Det var bara att begrava och försöka gå vidare.
När jag lyssnat igenom morgonnyheterna på radion och plöjt DN är jag så nedslagen att klyschan ”under skoskaften” inte räcker långt.
OK, man kan lägga sig på golvet och skrika, kanske skönt för en stund, men hur fiffigt är det?
För övrigt bedriver jag en hemsnickrad karantän, tillsammans med min katt, eller Corontän som det kallas nu för tiden, och fördriver tiden med att lyssna på böcker.
Har plöjt tre tegelstenar fast i ljudboksform och det är det enda som känns bra.
Det börjar dyka upp program på radion som handlar om hur man ska tänka för att inte hamna i ensam panik. Det är bra.
Själv trevar jag efter bra saker och när jag hör att en massa människor vill ställa upp som obetalda volontärer blir jag lite glad. Det finns alltså andra människor än de som är förbannade över att deras skidsemester gått åt helvete och som sörjer att det inte får stå och flabba med en öl i handen på en After Ski.
Vidare är jag tacksam över att inte bo i ett fattigt överbefolkat land med dålig eller obefintligt sjukvård. Som vanligt är det klassklyftorna som avgör mångas öde. Vi bor i ett rikt land med en sjukvård i världsklass.
För egen del är jag lite bekymrad över min relativt höga ålder och jag är medveten om att jag tillhör riskgrupperna. Samtidigt är det lyx att få pension och slippa oroa sig för den dagliga ekonomin. Det måste vara gräsligt att bli varslad, utknuffad från arbetslivet och hamna i ekonomiskt trassel.
Tidigare ondgjorde jag mig över gårdshundar som bara står och tokskäller. Nu känns det där skällandet som fin musik. Det är tryggt som en gammal Harry Brandeliusmelodi.
Läser på flera ställen om människor som mitt i hela helvetet börjar upptäcka det enkla tillvaron. Bort med allt ytligt tjafs och njut av doften från en hembakad limpa.
Hör att jästen är slut i en stor affär på Söder i Stockholm och frågan är om det är fråga om hembakat eller hembränning.
Men var detta ska sluta vet ingen och det enda man kan göra, förutom att hålla avstånd, tvätta händerna och hosta i armvecket, är att acceptera situationen och hoppas på det bästa.
Glad Påsk säger jag inte. Vi tar det en annan gång