Hur kom det sig att flera personer igår ville prata om ”Jacobs stege” och i synnerhet om Jacob Dahlin själv?
Allt det där hände på 80-talet när jag gick från att vara snickrande och lärarvikarierande fårfarmare i Vattlång till att göra stående inslag i ”Jacobs Stege”.
Ångesten sköljde jag ned med den bästa champagnen i Magnumflaska. Jag hade bråttom, var febrilt verksam, ville hinna med allt, då jag hade fått reda på att jag skulle bli blind.
För kanske 10 år sedan, under en middag, gick jag ut med den framgångsrika barnboksförfattaren för att röka när hon recenserade mina bedrifter. ”Jacobs stege” var så gräsligt att hon knappt kunde ta programmet i sin mun, det var något som katten släpat in, reseprogrammen ”På tur med Täppas” var ok och barnprogrammen i ”Björnes magasin” nämnde hon inte.
Jacob satte verkligen myror i folks huvuden. Vad menade han, var var allvarligt menat och vad var ironi? Själv hade jag svårt för hans faiblesse för Alla Pugatjova och Carola men i övrigt var det hur kul som helst. Han var en renässansmänniska som hejdlöst blandade det förfinade med det vulgära.
Sent på kvällen igår skickar Jullan i England ett Youtubeklipp där jag står utanför 10 Downing Street och låtsas, dumma opålästa Svensk, att jag tror att det är Drottningen som bor därinne.
Det var, måste jag erkänna, riktigt kul.