På Julaftonens kväll gick pappa till Harry, vaktmästaren, för att låna en skruvmejsel. Konstigt, inte bara för att vi stod inför årets Julklappsutdelning, han var så opraktisk att han inte kunde skilja detta verktyg från en borrsväng. Harry med sin familj, det visste jag, var bortrest och dessutom hade pappa druckit.
Den som sedan ringde på hade också tagit sig några stänkare. Det var en skapligt förvirrad gubbe med lösskägg och han doftade precis som pappa: John Silver utan, Tulo och Aqua Vera. Jag antog att detta var en typisk gubbdoft, en sorts gubbuniform. Denne någon tog tag i vår Julklappssäck och började, under ett pinsamt grymtande, dela ut våra Julklappar och är inte det egenmäktigt förfarande så vet inte jag.
I år, precis som förra året, har jag fått en förfrågan om ”att vara Tomte”. Det handlar om ett samhälle i Nordöstra Hälsingland på fem bokstäver och jag kan säga så mycket att det inte är Baståsen, börjar på G och slutar med P. Uppdraget är, som all Tomteverksamhet, topphemligt.
Allvarligt, vad är det som gör att det är omöjligt att strunta i Julen. Även de som tillhör en egendomlig sekt och förnekar det mesta har på sitt lilla sätt ett förhållande till Julen. Ingen kommer undan och ett straff värre än elektriska stolen är att ”Sitta ensam” på Julafton.
I år finns förstås, om han inte går och får Coronan, Lars Lerin och han är ju trivsam på alla sätt och vis. Men tänk när Arne Weise var Julvärd, ohoj, den mannen kunde prata goja. Hans röst kunde balsamera en skräckslagen till lallande harmoni.
Egentligen är det inte så konstigt. Vem behöver inte pigga upp sig under årets mörkaste tid?
Men när kom Julångesten krypande, har denna i alla tider känt sig kusliga under denna högtid?
Mamma står i köket och gråter trots att det inte är lök hon hackar, pappa har somnat med ansiktet i sillsalladen och i hallen står en grupp med objudna och skräniga släktingar. Barnen sitter med hörlurar i sina rum och spelar våldsamma Dataspel.
Förväntningar är kul, pirr i magen och löften om roliga händelser, visst, men har människor idag blivit så fixerade vid garanterad behovstillfredsställelse att nästan ingen kan hantera sin längtan?
Skriver upp på to-do-listan att jag måste ringa min vän Hobbypsykologen.
I år, kanske viktigare än många andra år, får man glädja sig åt småsaker. Ett X-trapris i den närbelägna ICA-hallen på Aladdin Chokladask gjorde mig upprymd. En kartong som egentligen såldes för 77:- gick för endast 40:-.
Det bästa med denna Jul: Inga Julbord, Julmarknader och släktkalas. Man kommer inte att vara trött på Julmat redan innan Jul och det blir möjligt att hitta tillbaka till ursprungskänslan när en knäckebrödsmacka med smör, skinka och senap smakar väldigt gott.
Dessutom är det roligt att koka knäck.