Sjukdomar är inget vidare att prata om men när jag besöker SRF Västra Gästrikland i Sandviken handlar det om att bli vän med sin sviktande synförmåga, aldrig låta den ta över allting, bli bitter och bete sig som ett offerlamm.
Livet är som det är, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något. Jag rekommenderar varmt motion, läsning, ta del av samhällsfrågor, undvika att grotta ned i elände och ett bonusknep jag gärna delar med mig av är att man, när man gått vilse, ringer upp en seende vän på Facetime varpå denne någon ser hur man gått och hur man borde gå. Tack för tekniken.
Synd att så många får ångest av en smart telefon, för somliga ett oöverstigligt steg att ta och fan ska veta att det inte är någon lek att ensam och utan ledning sitta och fumla med en apparat. Det tog mig fem 8-timmarsdagar med en bra pedagog, Sabina, och idag är telefonen, näst efter käppen, det viktigaste hjälpmedlet.
Efter föreläsningen äter vi lunchmiddag, sitter med Gunilla 81, vars man är synskadad. själv spelar hon tennis, golf och simmar.
Ett tjurigt regnväder bullar upp över Hyttgatan men jag är skapligt uppåt när jag anträder färden tillbaka till Hälsingland.