Galet, sjukt och grymt bra är superlativen som ibland används vårdslös men denna kväll passar de. Oj vad de stämmer.
Nära flotta Strand Hotell, öster om Stenstaden nära vattnet ligger Pipeline och Maria spejar febrilt efter en parkeringsplats. Från en pub hör musik men annars är det stilla mellan husen. Luktar vår med bensin och pommes fritesos.
Väl inne på stället stöter vi ihop med min Webbmästare Hans Bergström och hans Eva-Marie. De är på utflykt från Kramfors för att lyssna på musik, bo på hotell och ha det trivsamt. Fortfarande efter drygt 40 år tillsammans. Nu när Hans är här behöver Maria inte hjälpa mig med fotograferandet, han är ju mästaren.
Först spelar Gibrish, ett riktigt Sundsvallsband. De klämmer en hyllningslåt till ”Marabou”, en mer eller mindre hemlös Sundsvallsman som framlevde sitt liv mellan Selångersån och en koja på Norra Berget.
Christer Sunesson sjunger i en röd telefonlur och snurrar den som en lycklig propeller. Det är riktigt kul.
Sorlet jäser, ännu fler strömmar till för nu kliver ”Franska Trion” in på scenen, ståbas, trummor och så denne makalöse Matti som sjunger och spelar piano. Lustiga visor, egendomliga dängor, det är underbart och liknar inget annat. Eller kanske, Elton John på flugsvamp, om man säger så.
Det är svårt att höra ordentligt vad han sjunger men vi får köpa en skiva eller plocka fram på Spotify. Det är i vilket fall ett sväng som är ordlöst och talar till kroppen.
Vad ska jag säga? Det är helt enkelt galet, sjukt och grymt bra.