Göken, var är den? Luften är försommarsyrlig och knittrar av klorofyll.
Maria hjälper mig att plocka bort ofattbart mycket kvickrot, luckra upp, piffa till jorden och sätta ut solrosorna som jag haft på fönsterbrädan i arbetsrummet. Dessutom har hon med sig två plantor gula bifftomater som hon sätter i en gammal dynamitlåda.
Sedan var det detta med Konstrundan.
Ulla Olsson ställer ut sina akvareller på Hembygdsgården i Jättendal. Ulla och Maria turas om att syntolka och jag faller för en ovädershimmel.
Ulla påstår sig ha hört Göken de senaste tre dagarna. Inte blåljuger väl hon, det kan man aldrig tro fast själv har jag inte hört pippin.
I Harmånger visar Helena Bernmyr, den legendariska Dyng-Tords dotter, stengodsskulpturer. Jag älskar att få känna och liksom läsa formerna med mina fingrar.
En tablo med flera figurer visar människor vid en busshållplats där en cyklist ligger överkörd vid deras fötter. Bristen på empati är skriande då de olika figurerna bara har ögon för sitt. De kollar i sina mobiler och ger fullständigt fan i den ömkansvärde cyklisten.
Varför tar jag ingen bild av detta, det är obegripligt men skulpturerna får genast plats i mitt inre.
Nästa anhalt är ICA Starks där vi handlar mat och ytterligare fyra säckar jord. Hemma går jag in och lagar middag medan Maria luckrar jord och plockar upp ännu ett jättefång med kvickrot.
Än Göken då? Ingen aning men den har väl sitt att kokoa med någon annanstans.