Blöta löv klafsar runt fötterna, det är höst och inte badväder när vi sätter oss i bilen på väg till, jo faktiskt, den första filmen efter Coronan.
Det är lördagskväll i Hudiksvall, någon tjoar någonstans och det känns högtidligt att komma in i den popcornluktande biografentrén.
Filmen är ”Bränn alla mina brev”, efter Alex Schulmans bok med samma namn och den ska vara, det står det i informationen, syntolkad. Tidigare har vi haft vår egen syntolkning, vi har suttit så långt som möjligt från andra och Maria har viskat i mitt öra. Det har fungerat rätt bra och vi har sett en hel del filmer på det sättet.
Flickorna i kassan instruerar Maria, man ska ladda ned en app och välja film, och det funkar väldigt bra.
En kvinnlig röst i mina lurar säger precis de saker som gör att jag verkligen kommer in i filmen.
Och vilken film!
Alex mormor Karin är ung och gift med den förfärlige, bombastiske och uppblåsta Sven Stolpe och har en kärleksaffär med den rare publicisten Olof Lagercrantz. Sven Stolpe kan aldrig komma över detta, inte Olof heller, och under 60 år bekämpar de varandra i offentligheten, givetvis berättar de aldrig var skon klämmer och Sven håller Karin i ett äktenskapligt terrorfängelse.
När filmen är slut har jag ont i magen och vi är fulla av frågor, det var en mycket bra film och tack vare syntolkningen var jag fullständigt uppslukad och delaktig i berättelsen.