ÅTER I STAN

En trång och varm tågresa senare är jag åter i stan. Taximannen gnäller och säger att det är -4 men jag dunkar honom i skallen med att det där jag kommer ifrån var -15. Han säger något ohörbart men jag tror att han menar att om jag nu tycker det är så kul att frysa kunde jag väl ha stannat i Norrland.

Det kunde jag inte. Först utvecklingssamtal på Grevens skola. En person i en bok av Hanif Kureishi brukar ta Extacy innan han går på barnens utvecklingssamtal och jag förstår honom.

Men det blir ingen folkdomstol med Makten vs. Greven. Dagens lärare betraktar inte elever som ogräs utan som ytterst rara plantor.

Viktigt uppdrag i Staden är att gå på Lind & Co:s Julfest.

Det står marschaller i snön utanför förlagets port på Svartmannagatan i Gamla Stan. Greven följer med in trots att han mycket hellre vill gå hem och spela ”Cataclysm” d.v.s. WoW:s senaste expansion. Inte heller är han sugen på att lyssna på människor från bokbranschen som pratar. Lockar in honom med att det nog finns god mat.

Det sorlar muntert i det kontor som för kvällen blivit festlokal. Kristoffer, förlagets frontman och tillika min förläggare, hälsar välkommen.

Greven styr mig som en målsökande robot mot buffén. Det är Vietnamesiskt stuk på maten och det betyder små men goda grejor och att man måste ta många av varje. Greven fattar galoppen och skottar på små läckra bitar av uppskurna revbensspjäll och plättar med några bönor och sallad. Det är inte Mexikanskt fullproppat utan Asiatiskt sparsmakat.

Någon säger andaktsfullt att maten kommer från ”Matkultur”

Gott är det i alla fall och vi sitter i ett hörn och glufsar som två uthungrade skogshuggare.

”Får jag gå nu?” undrar Greven.

”Vänta till jag hittat någon att prata med”

Ashberg & FylkingGreven dunstar så snart jag börjat växla några ord med Jörgen Widsell som med illa dold stolthet berättar att den samling snuskiga historier som han gjort tillsammans med Robban Aschberg och Gert Fylking sålt i 30 tusen ex.

En annan gubbe ansluter, väl etablerad inom etablissementet, och han är gammal rödgardist enligt Jörgen. Gubben skrockar och berättar att han på den tiden reste runt i landet för SKP:s räkning och uteslöt människor.

”Jag var nog mera Anarkist” säger jag ”och vi tyckte att SKP:arna var präktiga och tråkiga som folkskollärare.

Jörgen berättar att han och Liza Marklund ett tag satt i Syndikalisternas tidnings ”Arbetaren” styrelse men att det var så fruktansvärt byråkratiskt att de hoppade av. Tänker: Marklund, är inte hon blåhöger?

Pratar med Annika och Anita, två litterära agenter och marknadsförare som jag tjoade till det med på Park Aveny under Bokmässan. Ett glatt återseende.

Då drack jag floder av öl men nu håller jag mig till julmust. Är jag tråknykter i ställer för alkospirituell? Kanske det men jag trivs som tråkmåns med julmust.

Samtalar med en översättare som jag inte minns namnet på. Typiskt nog. Översättare är hur viktiga som helst men framlever sina liv oftast i anonymitet.

Han förklarar att han är 78 år men hävdar, lakoniskt som Röde Orm, att något ska man göra medan man väntar på döden.

Därefter upptäcker jag att mingel inte är någon toppgrej för en synskadad utan skicklig ledsagare. Det händer mer än en gång att jag säger något till en person som redan gått vidare till nästa sällskap.

Då går jag hem, tänker på Morris, smälter de Vietnamesiska revbensspjällen och lyssnar på en talbok.

DET YTTRE & DET INRE

Francis och TäppasSnön dalar som viktlösa fjun. När de träffar marken upplöses de i tomma Intet. Men vem har tid att grubbla över förgängligheten när vardagliga saker och ting behöver ordnas?

Först ett nappatag med det yttre. Francis på Saints & Sinners nere på Stora Nygatan är väldigt flink med saxen. Hon kvittrar som en glad Pilfink och bearbetar noggrant varje hårstrå. Även jazztofsen under läppen får sig en duvning.

Nyklippt gör jag entré på Stockholms Stadsbiblioteks ljudboksavdelning för att få näring åt det inre. Vad är det för typ av bibliotekarie som denna dag kommer att lotsa mig genom de över 80 000 böcker som finns inlästa?

Frida och TäppasAlla bibliotekarier är snälla men somliga är långsamma som sengångare. Andra är snabba som Kobror.

Gemensamt för samtliga förutom själva snällheten är de vulkaniska underströmmar som bebor varje bibliotekarie. Inte underligt att en homosexuell vän brukade ragga på detta ställe och ha kuttrasju med tillfälliga bekantskaper på den handikappanpassade toan. Är det den sublimt torra atmosfären av bildning som ger en angenäm slagsida av rå erotik? Möjligen är det bara min sjuka fantasi som spelar ett spratt.

Frida vid disken tillhör i vilket fall den snabba sorten. Hon är vänligt effektiv och innan jag lyckats haspla ur mig några författarnamn har hon både slagit i datorn och skuttat iväg och hämtat böckerna. Vi har en fin stund tillsammans.

Glad i hågen står jag åter på trottoaren. I handen en påse med bl.a. de två sista delarna i Anne B. Ragdes trilogi, den som börjar med ”Berlinerpopplarna”. Dessutom några förmodligen underbart deprimerande Öststatsskildringar att skänka perspektiv åt blötkallmörka November.

BILDNING

Någon illvillig kraft släpper ut en massa Nanofager och människor dör i tusental. Denna lilla biokemiska tingest, den är så liten att den inte ens syns under ett kraftigt förstoringsglas, tar sig in genom kroppsöppningarna och sliter sönder den drabbade inifrån och ut. Kvar blir bara kläderna samt lite benrester och en pöl av blodfärgat slem.

Nanofager är inget att leka med.

Spritt språngande galna vetenskapsmän kokar ihop denna djävulska minimojäng och om det inte hade varit för mikrobiologen, läkaren och stridsexperten Jonathan Smith hade allt gått åt helvete.

Lazarus hämndLazarus hämnd” av Robert Ludlum är medryckande som en spännande serietidning och Magnus Roosman lyfter denna vettlösa berättelse med sin inläsning och gör den en smula trovärdig. Förmodligen är denna ljudbok inget Magnus skryter om för sina bildade vänner. Det är mycket finare att läsa Orhan Pamuk. Robert Ludlum är skit men det är bra skit och många läser honom frivilligt.

Urban kommenterade, apropå i vilken film de åt strömmingsmacka, och skrev att det var i ”Mannen från Mallorca”

Vilket Björn intygade och skrev att han var där. Björn var A-ljud på den filmen och kan replikerna nästan som ett rinnande vatten.

Många undrar hur jag förbereder mig inför en sändningsperiod med Ring P1. Måndag om två veckor är det min tur att rida ut i eterrymden och som vanligt har jag torrt på fötterna.

Nanofager, någon?

VIPS SÅ BLEV DET LIV

Vips så blev det liv!Ett par nätter i rad har jag legat vaken med Bob Hanssons nya ljudbok.

Ung man reser till Indien för att borra i sig själv och söka sanningen. I denna berättelse väver han in andra historier; barndomen, nuet, dået och en bunt mer eller mindre lösa trådar.

Skillnaden mellan DiLeva och Bob är inte bara den att Bob Hansson är yngre. Han har till skillnad från DiLeva massor av humor och är hela tiden beredd att sätta sin värdighet på Rött i Livets roulett.

Dessutom läser han sin egen text så makalöst bra att begreppet ”Författarinläst” får en högre mening.

Det är som att träffa en ung och av De Stora Frågorna exalterad filosofistudent på tåget. Han är så på att man plötsligt, trots att man blivit lite gammal och cynisk, med spänning delar tankar om Livets Mening.

Och föga visste jag att det inte bara var flummare från min egen generation som reste till Indien för att träffa Gurus. Porträtten av feta Tyska hippies i flottiga rastafrillor är underbart hemska.

Själv har jag aldrig haft lust att resa till Indien, det låter bara som en enda stor magsjuka, men det var alldeles fantastiskt givande att resa dit med Bob Hansson.