Konst
MOONDOG PÅ RÖNELLS
Moondog. Var har jag hört det namnet. Bekant men ändå inte. Nyfiken.
Det är tidig kväll när Martin och jag går över broarna, genom ett Kungsträdgården som badar i snö och tystnad, vidare över Norrmalmstorg och upp längs Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och så är vi framme vid Rönells antikvariat.
De, kanske ett 50-tal, som samlats denna kväll kan Moondog på sina fem fingrar.
En flicka spelar piano och en äldre man, själva Moondoglärljungen, klädd i kaftan, långt grått skägg, spelar på en egendomlig trumma, en låda av något slag samt bjällror.
Ibland låter det som om han klämmer på en groda.
”Hoppas den inte är utrotningshotad” viskar Martin.
Musiken är trippande och munter. Stumfilm eller som Erik Satie på Speed.
Improvisation är det inte tal om. Varje ton och ljud är nedskrivet i notbladen. Man förstår att själva Moondog, som seglade vidare -99, var perfektionist.
Detta är adepter som framför Mästarens verk.
Tankfulla går vi tillbaka genom staden, snubblar på is och snöklumpar, pratar om kvällens musik och andas den kyliga kvällsluften.
Moondog? Sa du Moondog? Jo men visst, jag har hört hans musik. Den är verkligen fängslande.
KONST I SNÖ, STANLEY LORENTZEN STÄLLER UT PÅ GALLERI ”316 KUBIK” I HUDIKSVALL
Hudiksvall badar i snö. snöplogkanter, väldiga snöhögar och när Maria parkerar bilen känns det osäkert om vi kommer att hitta den igen, nål i höstacksyndromet, sedan vi besökt Stanley Lorentzens utställning på Galleri ”Galleri 316 kubik”.
Det hör inte till vanligheterna med blinda som går för att beskåda tavlor men jag har, kan man säga, växt upp med Stanleys helt igenom originella bildvärld och ,med hjälp av Marias raka syntolkning kommer bilderna till mig.
Mycket folk är det på vernissagen, kompisar jag inte träffat på årtionden, och stämningen är munter och varm.
GA, frontman i ”Västerbrokören” säger, mästare som han är på drastiska formuleringar, apropå Stanleys konst:
”Det är som en snubbe med tummen mitt i handen utrustats med en järnvilja.”
BRONSUTSTÄLLNING PÅ VÄSTERLÅNGGATAN
Det är ett betydande lass med Bronsföremål som Martin och jag kånkar mot Kaffe- och Glassbaren vid Västerlånggatan 67. Några gånger måste vi pausa, andas ut och sträcka på fingrarna.
Marianne, Kristina och Gabriel hjälper Martin att få alla saker på plats.
Jag är spänd. Kommer någon att komma? Vill människor mitt i värsta Julruschen stanna upp?
Först kommer Anna Khemi, Rullrånens Översteprästinna, bördig från Murjek men boende i Solna.
Med sig har hon en hel kartong med nybakade Rullrån!
Sedan kommer L8 Baker, hon stavar namnet så, Jan Hannerz, Pia med flera.
Katarina Ewerlöf och Nisse har med sig en röd ros medan Urban har med sig sin gravida Masha. Dessutom köper han en fin Bronsfigur.
Så mycket oro och spänd förväntan men nu är den lilla ”Popup”-utställningen över, och, det gick väldigt bra.
Marianne och Kristina betygar att de gärna vill ha utställning igen på sitt ställe.
Kanske blir det dags för en ”Vårsalong”.
ALLA HAR SITT
Efter en kall natt blir det dagsmeja, snorhalt, och jag har broddarna på när jag går runt byn. Det luktar nästan vårvinter men det är ju helt fel. Det ska bli mörkare, kallare och förmodligen en hel del snö.
Folk stannar sina bilar för att prata en stund och från Kyrkkurvan får jag följe av Viktor Vallström, legenden.
Han går också en promenad mest varje dag. Annars lufsar han omkring i skogen och skjuter Hare.
”Några blir det väl” svarar han kryptiskt på frågan om hur många han nedlagt men jag får veta att han fyller den slaktade harkroppen med granris och att en Hare räcker till en rejäl middag för fyra. Gräddsås och rönnbärsgelé.
Går hem och tänker på vad jag har för Bronsgrejor att ta med till Lördagsutställningen på lördag 9.12 i Kaffe- och glassbaren Västerlånggatan 67 mellan 12.00-16.00.
Den här ”Bladikonen”, som Klas-Göran borrat och gjutit fast i en sten från Sörfjärden ska vara med.
