Vädret är vackert, inget regn och ljus himmel, när Stanley från Delsbo kommer och hämtar mig. Han är iförd sin farfars hatt och den sitter som, just en, smäck.
Vi färdas mot Hudiksvall och målet är Diana Anderssons utställning på Hälsinglands museum.
Men först ska vi köpa piprensare. Det är ingen enkel uppgift då Tobakshandlare, en efter en annan, slår ut med händerna och förklarar att de ”kommer på måndag”.
Det är först på OK vi får napp.
Sedan blir det Hälsinglands Museum och då Dianas utställning huvudsakligen består av skulpturer är det en fröjd för en blind att låta fingrarna avläsa den rumsvarma marmorn. Mest är det katter.
Diana Anderssons utställning på Hälsinglands museum
Stanley beskriver några av målningarna och det är också kul även om det inte går upp mot att med händerna avläsa skulpturerna. Hon gör fina saker, Diana.
Till slut dricker vi en kopp kaffe medan flickan i serveringen hjälper mig att skicka bilderna till min Webbmästare Hans i Kramfors.
Oj vad jag blir glad över att tillsammans med Martin besöka Konstfacks Elevutställning. Läste om den i DN och blev nyfiken.
Hur skulle stämningen och elevarbetena vara idag? När jag var 16 låg Konstfack vid Gärdet och deras fester var ofta kul. De sålde billig öl till en minderårig och allt var okonventionellt, och för att citera Blå Tåget: ”liksom i rörelse”.
Idag är det inga målningar med demonstrationståg och uppmaningar att ”Göra Chilisås av Chilejuntan”.
Martin är bra på att beskriva utställningen och idag, precis som tiden i övrigt, att handlar det om att förändra världen på ett personligt plan.
Konsumera ekologiskt och vara aktsam på de egna känslorna.
En del är pretentiöst och närmast navelskådande, men så ska det väl vara på en elevutställning, medan annat är utåtriktat och griper tag.
Elis, som ser min vita käpp, griper tag i min arm och berättar om ett doftprojekt hon har i källaren. Vi följer henne genast dit och jag får sticka ett plaströr i näsan samtidigt som jag trycker på en gummiboll. Olika dofter strömmar in i min näsa: Kanel, Nejlika, Vanilj och en tröja hon haft på sig medan hon flängt runt och svettats. Parfym, textil och svett.
Det är helt underbart och jag är så glad över att vi tog oss till Telefonplan denna strålande Majdag.
Moondog. Var har jag hört det namnet. Bekant men ändå inte. Nyfiken.
Det är tidig kväll när Martin och jag går över broarna, genom ett Kungsträdgården som badar i snö och tystnad, vidare över Norrmalmstorg och upp längs Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och så är vi framme vid Rönells antikvariat.
De, kanske ett 50-tal, som samlats denna kväll kan Moondog på sina fem fingrar.
En flicka spelar piano och en äldre man, själva Moondoglärljungen, klädd i kaftan, långt grått skägg, spelar på en egendomlig trumma, en låda av något slag samt bjällror.
Ibland låter det som om han klämmer på en groda.
”Hoppas den inte är utrotningshotad” viskar Martin.
Musiken är trippande och munter. Stumfilm eller som Erik Satie på Speed.
Improvisation är det inte tal om. Varje ton och ljud är nedskrivet i notbladen. Man förstår att själva Moondog, som seglade vidare -99, var perfektionist.
Detta är adepter som framför Mästarens verk.
Tankfulla går vi tillbaka genom staden, snubblar på is och snöklumpar, pratar om kvällens musik och andas den kyliga kvällsluften.
Moondog? Sa du Moondog? Jo men visst, jag har hört hans musik. Den är verkligen fängslande.
