Minnen

NATTLÄGER I HOTELLET DÄR JIMI SLOG SÖNDER ETT RUM

  Många reser till Mekka. Andra besöker Betlehem medan somliga  säker hednatrons källa på Island.

Opalen 2

Själv tar jag in på Hotell Opalen i Göteborg, inför morgondagens frukostseminarium om Tillgänglighet, men Mästarens rum är upptaget.

Hendrix

Hendrixmålning på Hotell Opalen

Strunt det samma. Jag trivs bra i 1022 men det var rum 625 som Jimi Hendrix slog sönder. Hans turnéledare, Bertil Bertilsson, saligen avliden, berättade för mig  att han just lämnat av Jimi och bandet efter avslutad turné, pustade ut, det hade varit stökigt, när de ringde från Opalen och sa att det blivit trassel.

När Bertil kom till hotellet hade Jimi haft en riktig nervsvacka och pulveriserat möblerna i sitt rum. Han hade till och med rivit ned tapeterna.

”Det var som förberett och klart för omtapetsering” uppgav Bertil och flinade, glad över att detta hände så långt bort som på 60-talet. ”Jag fick pynta av hotellet med 15 lakan.” Han hade pengarna, mestadels svarta och skrynkliga, i en brun läderportfölj.


Svårt att hitta klipp från -68 så det får bli ett från -69 istället.

LIVAD LÖRDAG

 En färsk kyckling får puttra i rött vin, vitlök, gul lök och morötter. H lagar fänkål i ugnen med olja och solrosfrön. 

Stanley Lorentzen och jag

Stanley Lorentzen och jag

Stanley från Delsbo vädrar som en lysten Stövare när han kliver in i köket.

Efter middagen är det Melodifestival på TV.
”Ja kära värld” suckar någon.
”Vad sa du?”
”Äh, det var ingenting.”
”Nej, jag tänkte väl, i den här låten finns ju ingen melodi.”
”Det är så sant som det är sagt.”

När H gått till sängs sitter vi, HPRO=Hippie-PRO, vid köksbordet, knådar vax, skroderar, lyssnar på Country Joe McDonald, lever han?, och Lee Clayton i en liveinspelning från Hamburg 1980.

”Nej men vad fan” hörs Stanley muttra när han ska gå och lägga sig.
”Vad står på?”
”Det är musskit i sängen.”

Så förflyter en Lördagskväll i Jättendal.

EN TRIVSAM BEGRAVNING

Vinden  driver skoningslös över den gigantiska och K-märkta Skogskyrkogården, hatten blåser av två gånger, när Inga och jag tar oss mot ”Det Heliga Korsets kapell” och begravningen av Nisse Andersson.

Inga Eriksson och jag

  Vi hade honom som lärare på Nyckelviksskolan under början av -70, vid den linje där vi studerade ett egendomligt hopkok  av psykologi och slöjd. Nisse hade arbetat med både Skå-Gustav och Carl Malmsten och personifierade denna blandning. Han kom att bli en av mitt livs viktigaste Mentorer, fick mig att lita på det som var udda inom mig och att inte vara rädd för osäkerheten. Våga vara, helt enkelt, på gott och på ont.

Täppas och Nisse på 70-taletNisse

  Någon berättade att han, i början av en ny termin, frågade i Lärarrummet hurdan den nya gruppen var och när han fick svaret: ”De är jätteduktiga” så sa han:
”Usch då”. Duktiga människor imponerade inte på Nisse, sådana finns det hur många som helst av, de gör väl i och för sig ingen skada, men det leder inte till något genuint.

   Duktighet är bedrägligt  då den genomsnittsklyftige personen kan räkna ut vad som behövs för att göra rätt, anpassa sig till normen och få stilpoäng för detta. En känsla av att vara lite bättre blir den duktiges bäste vän och i detta, något högre tillstånd, kan den blicka nedåt med moraliskt oförvitliga och aningen fördömande ögon på alla dessa som inte riktigt når upp till normen. Den duktiges värld krymps  av att  livsinnehållet  inte blir stort mer än att vara gränsvakt och bevaka sitt duktighetsområde. Intolerans går hand i hand med denne person som blivit expert på att vara inskränkt. Det är, tvärt emot vad den duktige tror, ibland rätt att göra fel.

   En annan sak vad gäller Nisse är att han tyckte om smör och grädde. Mat blir godare så och han kunde tala om Gös som vore den ett högre stående väsen. Stekt i smör.

  En man läser en novell av Birger Vikström, en favoritförfattare vi hade gemensamt. Historien handlar om mannen som kommer in i en skogshuggarbarack, förväntar sig kortspel, brännvin och slafsigt prat om fitta men möter en koncentrerad skara som med tungan i mungipan  sitter med Morakniv och täljer på pinnar. De skapade.

   Musiken var cool jazz, Fado och Kajsa Grytt live.

  Vi lade varsin syrénblomma och  klappade kistan för vad kan man mer göra när själva livet tagit slut?

  Goda mackor, vin, tårta och kaffe och stämningen blev uppsluppen under fikat efteråt. Ulla Grytt, Nisses fru och textilkonstnärinna, sken som en sorgsen sol och alla var överens om att Nisse själv skulle ha gillat tillställningen.

LIVSPUSSLET

Reser i ottan, Maria kör mig till tåget i Hudiksvall, och Rufus ligger hyfsat lugn i sin mobila kattkorg. Gamla Stan kokar av turister, lägenheten är tom men till min lycka  finns det kattsand. Fyller Rufus låda, lägger märke till att sådan där sand är väldigt parfymerad nu för tiden och sätter sedan igång med stadslivet.

Ror på gymmet, flanerar längs Riddarfjärden handlar och på vägen hem är det en kvinna som säger mitt namn. Det är i korsningen Tyska Brinken/Stora Nygatan, hon presenterar  sig men jag hör inte vad hon säger. Hon märker att jag inte är med på noterna och nämner några gemensamma nämnare men i huvudet står det still. Vi växlar några ord och sedan säger jag att jag ska hem och laga middag, säger Hejdå och går.

Det är först när jag hivar upp matkassen på köksbänken som det slår mig vem kvinnan är. Det var ju Trillan, flickan från Bollnäs Folkhögskolas estetiska linje som jag var mer än förtjust  i. Hon spådde mig och sa att jag skulle få många barn och det blev ju så. Allting svajar, jag blir praktiskt taget golvad av insikten och minns att vi till slut sket i de regler som sa att flickor och pojkar sover i olika hus. Jag kröp ned i hennes säng och kunde inte få nog av hennes värme.

Några år efter det sågs vi, även sov tillsammans när andan föll på men sedan försvann vi åt olika håll.

En natt, när vi filmade för ”Björnes Magasin” och skulle skildra hur ett brev kommer från avsändare till mottagare dök hon upp igen. Jag kom in som en pajas, en TV-sprätt, i en stor sal när hon satt, med värkande rygg och grusiga ögon, i en av alla dessa rader av människor som  satt  och sorterade brev.

Efter inspelningen klämde TV-teamet och jag några starköl på parkeringen  innan vi åkte till våra egna hem för att sova. Jag hade dåligt samvete, skuldkänslor; där satt hon med sitt slitjobb medan jag glassade  omkring.

Och så går en massa år, vi stöter ihop i Gamla Stans gränder och jag är helt borta. Tänker bara på hur jag ska lägga upp matlagningen. Livet är bitvis en sorglig historia.

När H kommer hem gör hon mig uppmärksam på att jag fyllt Rufus låda med tvättmedel och det måste vara därför katten vankar av och an med korslagda  ben. Greven störtar iväg till Konsum och skaffar riktig kattsand och när den kommer på plats  i lådan kastar sig Rufus dit och lättar på trycket. Tänk att han höll sig hela dagen!

Felix med bengaler

Felix är med på bild på DIF:s hemsida!” gastar Greven. Det är från Djurgården-AIK 2-2- härom dagen och Felix står bland brinnande bengaler och leder trupperna.

Själv lagar jag torsk och spelar ”Dictators” liveskiva ”Viva Dictators” på hög volym. Skivan måste, i kategorin PUNKHÅRDROCK in bland de stora klassikerna i gränsade genrer: ”Exile on Main Street” med Stones, ”Electric Ladyland” med Jimi Hendrix och ”Blonde on blonde” med Bob Dylan. Dessutom; ”Dictators” lever och verkar idag och för knappt två veckor sedan dansade jag med bandets sångare Manitoba medan han gastade refrängen i ”Baby Let´s Twist”.

Och så Trillan på det, Herregud vad jag inte blir klok på det här Livspusslet.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter