Montenegro

VI HADE I ALLA FALL OTUR MED VÄDRET

Vill du ha en bild på ett kloster?

Vi är tillbaka i Podgorica, ständigt på väg, efter att ha vaknat, ätit frukost i Trebinje, Bosnien-Herzegovina, klättrat längs serpentinvägar i hyrbilen över bergsmassiven mot Montenegro.

Om ett par timmar går flyget åter till Mellanmjölkens land.

”Ett kloster?” Undrar jag. ”Är det klostret Östrog du ser uppe på bergväggen långt bort?”

”Nej, jag sa KLOTTER” säger Maria. Hon vet att jag är förtjust i konst. Klart jag vill ha en bild föreställande äkta Podgoricaklotter. Kloster är vi färdiga med.

Äter stekt öring och avslutar med en dubbel Espresso och frågan: Var ställde vi bilen?

Sitter lite senare och nickar till på Ryan Airplanet. Summerar, lägger till och drar ifrån.

Kör vissa sekvenser i Slowmotion, backar, trycker på Repeat och stannar upp för en Frysruta.

Var det så klyftigt av oss att ge oss iväg till de här länderna och platserna i November?

Absolut! Sol och bad kan man glömma men det är vid den här tiden de vanliga livet pågår och det är ju det som är intressant.

Nu har vi sovit på det egendomliga Lågprishotellet i Skavsta och är på väg genom den ädelgråa Svenska hösten, via syrran i Gävle och vidare hem till Rufus i Jättendal och Vallenvägen i Gnarp.

Frågan är om det finns enstaka tokar från andra länder som rest till Sverige för att försöka förstå våra unika förhållanden?

MOT BOSNIEN-HERCEGOVINA

Vart är vi på väg?

Jo men det är nog till Kotor, en förmodligen bedövande vacker stad, i det inre av en Montenegeriansk fjord.

Regnet öser ned, Maria krypkör längs djupa stup. Sedan blir det vägavstängning och som om inte det vore nog sveper en dimma, tät som raklödder, in de branta och krokiga vägarna i något verklighetsfrämmande. Det är som att färdas i en bok av Stephen King där man kommer in i en annan värld och om man ska fråga någon om vägen visar det sig att denne någon är en Zombie som stigit upp ur en massgrav.

Mörkret hinner falla innan vi hittar ett hotell Budva. Innehavaren är en skrytsam knäppis, men frun i huset lagar en god middag och alltihop kostar väldigt lite.

Mot Bosnien

Idag lite rakare vägar, lite mindre regn och plötsligt passerar vi gränsen till Bosnien-Hercegovina.

Kommer, efter att ha klättrat över höga berg, ut på en högplatå med en väldig kyrkogård och kor.

Tre mil senare och kanske tusen meter ned kommer vi till Trebinje och där har Marias kompis Aldis grejat ett rum, nej en stor svit med välkomstmat, på ett trivsamt hotell.

HÖST VID ADRIATISKA HAVET

Se upp för att köra för fort. Det finns poliser där ute som stoppar den som bara kör aningen för fort och det är för att driva in fejkade böter.”

Ett råd från en Montenegerian men när vi lämnar Podgorica och Maria kör mot kusten syns inga poliser till.

Åskan mullrar över Podgorica men idag SKA vi till havet. Bada? Vem vet.

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Däremot pågår ett oväder av Bibliska mått. Blixtar skär den svarta himlen i strimlor och regnet vräker ned. Vi är torra och varma i bilen men det känns som att sitta inuti en trumma medan Vädergudarna rasande bankar på plåten.

Längs vägen halvfärdiga hus som spretar med uppgivna armeringsjärn, getter som nonchalerar ovädret och en nästan fem kilometer lång vägtunnel. Landskapet sluttar inte, som det ”brukar”, ned mot kusten. Väldiga berg tronar hela vägen mot Adriatiska havet.

Till slut är vi i Bar, ett hetsigt turistställe på sommaren men nu är det off-season. Men vårt hotell är öppet.

Hotell Le petite chateau i Bar

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

”Le Petite Chateau” har endast två rum och är nog mer en servering med korgstolar mot havet och en överdådig bakelsedisk.

Stället tillhörde Montenegros sista Kung, Nikolas, men atmosfären är mer avspänd än bävande högtidlig.

Himlen fortsätter att rasa och vågorna rullar in så skummet yr över strandpromenaden.

Adriatiska havet rullar in i väldiga vågor. En liten halt hund följer oss länggs straandpromenade. Regnet håller andaan.

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

En halt hund, den har bara tre ben, lufsar efter oss och änderna skrattar vid bron över kanalen.

SÖNDAG I PODGORICA

Det är solig Söndag i Podgorica och planen är att vi ska hämta en hyrbil, färdas till Bar, och ta in på ”Le Petite Chateau” vid Adriatiska kusten men de som har biluthyrningen har gått under jorden och svarar inte i telefon. Det blev väl sent i natt.

”Vi lever ju” säger Maria som menar att detta är ett ickeproblem och själv är jag tillfreds med att återinta rummet, en osannolikt skön säng, som vi just lämnat och hitta på något annat.

En taxi kör oss till Klostret ”Östrog” fem mil inåt landet och en bra bit upp i bergen. Där ska bilen vänta en timme medan vi besöker det i berget insprängda klostret och sedan köra oss åter till Podgorica. Alltihop för 20 Euro. Det är svårt att göra av med pengar i Montenegro.

Klostret är byggt för att ära S:t Basil Östrog och är hela Balkans mest betydande kloster. Det är Ortox Kristna, vanliga Kristna, Muslimer och även tibetaner som vallfärdar till stället.

Det är trånga trappor, mosaikbilder i bergväggen och heliga rum som luktar rökelse och där folk oavbrutet gör korstecken, faller på knä och pussar på saker.

Det sägs att barnlösa par besöker klostret och att detta brukar leda till graviditet.
Själv skulle jag bli nöjd om jag hittade en T-shirt med ett pråligt Jesusmotiv men i Souvenirshoppen finns mest Ortodoxa böcker skrivna med Krylliska bokstäver.

Vi återvänder till Podgorica och tar en tupplur på den sköna sängen.

Adriatiska kusten tar vi imorgon.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter