”Och vad håller du på med då?” Undrar Hans-Åke lätt ironiskt när jag svarar i telefonen. Jag har ett eget rum, sköterskor pilar in och ut.
Han har sett i bloggen att jag brutit lårbenshalsen, en erfarenhet vi delar då han själv gjorde det för flera år sedan.
Jag berättar: Det var sängdags och mina händer var fulla med telefon, mineralvatten och annat livsnödvändigt att jag inte samtidigt kunde fatta tag i ledstången när jag skulle pila uppför trappan.
Hala strumpor mot glatta trappsteg och plötsligt låg jag och kved vid trappans fot.
Min första tanke: Höll telefonen?
Efter en hemsk natt då jag bedyrade för Maria i telefon att jag nog bara stukat benet kom hon med bilen.
Först hade jag släpat mig till duschen för jag tänkte inte komma orakad och lukta gammelgubbe när jag kom till akuten.
Skickade ett mail till Linköping och förklarade att min föreläsning i Slottsparken klockan 14.00 tyvärr inte gick att genomföra.
Ska inte du åka ambulans?” Frågade Maria men jag var tjurskallig och linkade ut till hennes bil. Varje gupp i vägen skickade helvetesstötar genom kroppen men för ögonblicket var jag på Stålmannenhumöret.
Lugnt på akuten och efter röntgen bar det av till operationssalen.
Fick skapligt med narkos och det sista jag minns är att allt var klart, hela operationsteamet var redo men var var själva kirurgen.
Det var som en TV-inspelning där alla är beredda och på tå men programledaren har ännu inte kommit ut ur sin loge. Människor i maktposition gör som de vill och det läbbiga är att de förefaller njuta av det.
Efter fem-tio minuter kom kirurgen klampande. Han verkade sur och självgod, sa inte hej varpå narkosläkaren blåste ut mitt ljus.
Kvicknade till på Uppvakningen, frös och hackade tänder men sakta kom kroppen till sans. Rara sköterskor, alla utom den där tjuriga kirurgen var väldigt snälla och omhändertagande.
Där ute pågick valdebatterna, världen rullade på men själv tänkte jag mest på smärtlindring.
Efter två dagar skickade de iväg mig. En påse piller, laxermedel och en laddning färdigladdade sprutor.
”De där klarar du nog av att ta” sa läkaren som skrev ut mig. Visst kan jag förefalla vara en ”duktig” blind men där går gränsen.
Rehabilitering. Maria har en enplansvilla utan trösklar och hon har blivit duktig på att ge injektioner.
Det här var ju också en erfarenhet, mycket ska man vara med om, jag klagar inte, och det kunde ha varit mycket värre.
