Sjukhus

SJUKJOURNAL

Och vad håller du på med då?” Undrar Hans-Åke lätt ironiskt när jag svarar i telefonen. Jag har ett eget rum, sköterskor pilar in och ut.
Han har sett i bloggen att jag brutit lårbenshalsen, en erfarenhet vi delar då han själv gjorde det för flera år sedan.

Jag berättar: Det var sängdags och mina händer var fulla med telefon, mineralvatten och annat livsnödvändigt att jag inte samtidigt kunde fatta tag i ledstången när jag skulle pila uppför trappan.

Hala strumpor mot glatta trappsteg och plötsligt låg jag och kved vid trappans fot.

Min första tanke: Höll telefonen?

Efter en hemsk natt då jag bedyrade för Maria i telefon att jag nog bara stukat benet kom hon med bilen.

Först hade jag släpat mig till duschen för jag tänkte inte komma orakad och lukta gammelgubbe när jag kom till akuten.

Skickade ett mail till Linköping och förklarade att min föreläsning i Slottsparken klockan 14.00 tyvärr inte gick att genomföra.

Ska inte du åka ambulans?” Frågade Maria men jag var tjurskallig och linkade ut till hennes bil. Varje gupp i vägen skickade helvetesstötar genom kroppen men för ögonblicket var jag på Stålmannenhumöret.

Lugnt på akuten och efter röntgen bar det av till operationssalen.

Fick skapligt med narkos och det sista jag minns är att allt var klart, hela operationsteamet var redo men var var själva kirurgen.

Det var som en TV-inspelning där alla är beredda och på tå men programledaren har ännu inte kommit ut ur sin loge. Människor i maktposition gör som de vill och det läbbiga är att de förefaller njuta av det.

Efter fem-tio minuter kom kirurgen klampande. Han verkade sur och självgod, sa inte hej varpå narkosläkaren blåste ut mitt ljus.

Kvicknade till på Uppvakningen, frös och hackade tänder men sakta kom kroppen till sans. Rara sköterskor, alla utom den där tjuriga kirurgen var väldigt snälla och omhändertagande.

Där ute pågick valdebatterna, världen rullade på men själv tänkte jag mest på smärtlindring.

Efter två dagar skickade de iväg mig. En påse piller, laxermedel och en laddning färdigladdade sprutor.

”De där klarar du nog av att ta” sa läkaren som skrev ut mig. Visst kan jag förefalla vara en ”duktig” blind men där går gränsen.

Rehabilitering. Maria har en enplansvilla utan trösklar och hon har blivit duktig på att ge injektioner.

Det här var ju också en erfarenhet, mycket ska man vara med om, jag klagar inte, och det kunde ha varit mycket värre.

BESÖKSTID

Under helgen är Sjukhuset som en stor öde snäcka. Det susar lite här och brummar lite där.

Hänger med några damer ut för att röka. De har en serie av hemska diagnoser men sluta röka ingår inte i deras överlevandsstrategi.

Allvarligt talat struntar de i det där med överlevnad så ett bloss på parkeringsplatsen gör varken till eller från.

Sedan kommer TullaMaja och Anton. Som lårbenspatient får jag hur mycket uppmärksamhet som helst. Vi har hur och pratar på om ditten och datten.

En stund senare kommer Nilas, Maggen och barnen Theodor och Thilda.

Sjukbesök som kan vara sådana där förstulna ”och hur går bilen” är hur happy som helst.

Som pricken över i kommer min Älskling Maria. Hon har med sig bullar och riktigt kaffe i termos.

Hon kör mig i rullstol runt sjukhuset, vi gullar i hissen och fikar i sällskapsrummet.

Jag vet inte hur jag ska säga det här men trots att det gör jävligt ont är det trevligt att bryta lårbenshalsen.

HÖRA I SYNER

Hur hittar jag volymkontroller till musiken?”

”Vilken musik?”

Två jättepigga sköterskor stannar upp. De håller på med att greja med sängen, olika slangar och nattduksbordet.

”Jag hör ingen musik, vad är det du hör?” Gör så gott jag kan, vill inte bli flyttad till psyket och förklarar att det jag hör är ett originellt band från Kalifornien. Några saxar, en trummis. Sångaren är både släpigt nonchalant och pricksäker.

Av en händelse heter de Morphine men det säger jag inte till sköterskan. Vill som sagt inte till Psyket.

”Du har kanske fått en aning för mycket Morfin.”

Så är det att ligga på ortopeden efter en operation jag inte märkte förrän jag var inne på Uppvakningen.

Den brutna Lårbenshalsen har lagats, alla är trevliga, utom kirurgen. En surkart i Världsklass men de säger att han är duktig och det är det som är det viktiga.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter