ETT RELATIVT HELVETE

En dov och dyster känsla sitter som en klump i bröstet efter valet. Att bo i ett land där Sverigedemokraterna gnagt sig in i Riksdagen är inte kul.

Men helvetet är relativt för min situation är ändå som en öm kindpuss versus en brutal käftsmäll jämfört med att vara Palestinier i Hebron. 500 olagliga Israeliska bosättare vaktas av 3000 soldater och dessa gör livet till ett Helvete för Palestinierna. Enligt Israelerna ligger Profeten Abraham begravd i Hebron och det gör att de, tvärs mot internationell lag, tycker att landet är deras.

Detta är något jag fick lära mig ikväll när journalistkollegan Evelina gjorde mig sällskap till Biografen Rio, gamla kvartersbion vid Bergssundsstrand, där Terje Carlsson visade sin nya dokumentär ”Israel versus Israel”. Rullen visas i SVT på söndag och är sevärd. Inte för att jag såg något men Evelina syntolkade och hela konflikten hördes, kom nära och blev personlig som en hjärtinfarkt.

Publiken var fåtalig men kunnig och ställde många frågor efter filmen. Det som skildrades var något nytt för många, nämligen att det finns Israeler som själva protesterar mot övervåldet, bl.a. i organisationen ”Breaking the Silence”, och dessa blir hårt ansatta i ett land där själsynen är att alla andra är dumma.

Vi vet genom svenska tidningar och Radio/TV att det senaste ”Kriget” mot Gazaremsan skördade1400 Palestinska liv medan 13 Israeliska soldater stupade.

I den här filmen kom alla siffror nära och jag rekommenderar Dig att se filmen i TV på söndag.

Nu är det sen kväll och K läser en ungdomsdeckare medan pappa bloggar och jag tackar min skapare att jag inte är Palestinier boende i Hebron

Pratar med H på det vegetariska Buddhistcentret i Sala och hon drömmer om en rejäl biff.

Imorgon ska mellansonen F hjälpa mig att plocka fram några lämpliga T-shirts för på fredag bär det av till Kulturmupparnas egen Rockfestival; Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

UTSEENDE

Under dagens Ring P1-sändning ringde en man, 69, och berättade att han färgade håret och att det gav honom en skön känsla. Jag fattade vad han menade för under en period, den tid jag inte var riktigt överens med mitt eget åldrande och tyckte det var skämmit med grått hår, färgade jag håret lila. Följaktligen såg jag ut som en sådan där Amerikansk dam som just trillat av från något Kryssningsfartyg. Det gjorde inget för det där lila håret gav mig just en behaflig känsla inuti.

Idag är jag vithårig som en Tomte och under pauser i arbetet kring Ring P1 roade vi oss, Producenten Matilda Jansson och jag, med att jag först sa vilken bild jag hade av den eller den personen varpå hon förklarade hur personen i fråga egentligen ser ut.

Jan Björklund som jag trodde såg så där kaxigt osjälvsäker ut som korta män ofta gör, visade sig likna Kungen. Komplett med halvöppen mun.

Anders Lundin trodde jag såg ut som ett leende kylskåp och detta bekräftade Matilda. Han kisar gulligt mot kameran men leendet är stelt och inövat.

Idag hade vi inga samtal om Pride versus Högerkristna men jag kom att tänka på, just för att vi talade om Anders Lundin medan vi fikade i kontrollrummet, om den gången för länge sedan då ”Allsångens” nuvarande Producent Gunilla Nilars kom strövande genom kontorslandskapet på SVT Nöje.

Då var hon Producent för, kanske ”Nöjesmaskinen”och själv arbetade jag med ”Jacobs Stege”

Hon lutade sig över skärmen som ramade in redaktionen för ”Jacobs Stege” och sa till Jacob på sin rara men oförnikeligt gnälliga daladialekt:

”Men hör du Jacob, är det inte lite väl mycket Homosexgrejor i erat program?”

Kommer jag att sluta som en gammal Tomtefar som hult blindleende vaggar ett barnbarn i knäet och säger:

”Och då sa Tina Turner till mig att….”

”Vem är det?” undrar den lilla Snorgärsen och jag förklarar att det var en Tant som sjöng some Gudinna och som dessutom nog var väldigt raffig.