Vår

TIDIG VÅR

Det är en helt annan dag. Igår hård blåst, snö som driver, gick fel tre gånger och Jörgens Carina sa att jag hade istappar under brillorna.

Idag är en annan dag. +1, gården är plogad, vinden har mojnat och promenaden runt byn liknar mindre en vandring mot Nordpolen än just en högst vanlig tur på byvägarna.

Vårfloden är tidig i år. Åbäcken sjunger.

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Åbäcken, brusar, trallar och sjunger. Luften är stilla och det hade kunnat lukta vår.

Nu ligger en dimma av, visst är det 2-taktsbränsle, och ute på åkrarna jagar ystra motorsågar varandra. Det är som en flock leksugna hundar förvandlats till Snöskotrar. Jösses, vad de har kul.

Träffar Amar utanför G:a Konsum och han vill arbeta. Hemtjänst, vad som helst, men han vill vara verksam. Att han och hans familj flytt från krigets Syrien betyder inte att han vill sitta overksam.

Han är kul, vi skrattar mycket och jag lovar att ta reda på vilka Hemtjänstföretag + Kommunen, som finns på bygden.

Allt medan de ystra skotrarna/hundarna fortsätter att jaga varandra.

HÄLSINGEPROMENADER, ELLER, PÅ JAKT EFTER DEN GÖK SOM FLYTT

Onsdag kväll och Maria och jag går en 1-milasväng runt Åstjärn, Hoppskogen och tillbaka till Gnarp City. Det doftar försommar och är förskräckligt vackert. Allt är i sin början, Vitsipporna, liljekonvaljerna och björkarnas blad. Ändå ska alltihop vissna. Är livet sorgligt?

En dam kommer störtande som ut ur en 40-talsfilm och prisar det faktum att vi kommer gående just längs hennes byväg. Hon kramar Marias händer som vore de en högtidlig skurtrasa.

Torsdag, Kristi Himmelsfärd, och vi klämmer Norrboleden, drygt 1,5 mil. Den börjar vi Norrbo Hembygdsgård, mitt mellan Norra och Södra Dellen. Var är Göken? Vi hör fåglar som nog är den eller den sorten, men säker kan man aldrig vara. Inte som en ornitolog.

Vi hör kor råma. Det låter som om de har kolik.

Vid en stuga håller två gubbar på att lasta skrot och skräp på en släpkärra.

Den ena gubben, i snickarbrallor, träningsoveralljacka, en toffla och blåstrimmig näsa, fattar intresse för min käpp.

”Ser du inte någonting?”

”Inte ett smack” säger jag.

Han berättar att han varit inom sjukvården och varit med om sådana där operationer där de gör ett snitt under hakan och viker upp hela ansiktet för att komma åt något.

”Får jag hålla i din käpp?”

”Visst” säger jag, demonstrerar att den går att vika ihop och langar över den. Det känns befriande. Ingen, förutom något barn, har någonsin velat/vågat be att få prova min Vita käpp.

”Själv äter jag antidepressiva” säger mannen, Den andra gubben, i jeans, t-shirt och gummistövlar, börjar bli otålig. Han vill komma iväg till skroten.

Huset mitt emot, det är helt säkert det som är Gökens Näste. Där inne sitter fanskapet och trycker.

Vi fortsätter, äter sallad och fikar vid Sördellens Norra strand. Det är ett fasligt sjå innan vi kommer åter till bilen. Surhål, spångar och oländigt värre.

Till slut kommer vi fram, jag är svettig och utschasad, jag tar några bloss Greve Hamilton och Maria plockar fram en flaska Svartvinbärssaft.

Det hettar behagligt i kinderna, ömmar i kroppen och Gökens Näste, det var nog, som sagt, där de två gubbarna lastade skräp.

VID HARMÅNGERSÅNS MYNNING

Kvällsluften är syrlig, det doftar bräckt hav, pinnmo och tallskog när vi, Maria, René, hennes man och jag samt ett trettiotal naturfans går på fågelsafari längs Harmångersån, mot dess mynning.

Havet skvalpar.

Koltast

”Där ute sitter ett par Roskarlar” säger någon. Det är första gången jag hör talas om den fågeln men så är jag heller inte mycket till fågelskådare. Men jag hör en Koltrast, klart och tydligt, samt ta mig tusan, uppfattar jag en Kungsfågels höga pip.

Gäss med ungar

Vi fikar på stranden och en som är initierad menar att vi hört 25 olika fåglar. Fan tro´t men det är säkert sant.

En väldigt fin kväll är i alla fall vad det är.

SÖDERHAMN, VARDAG

  Det ligger nysnö över Våren i Jättendal och en gubbe som jag möter under promenaden runt byn, säger när jag berättar att jag ska ta mig en tur till Söderhamn, att:
”Där är det så mycket Negrer nu för tiden att det är alldeles svart”. Denne man har uppenbarligen missat att vi idag inte använder N-ordet men jag förstår ungefär vad han menar.

  Söderhamn, en gång en stolt Industristad med egen flygflottilj, F15, och en slags förhistorisk gatufest som hette ”Strömmingsleken”.

  Jag brukar ibland sjunga ordet Söderhamn istället för ”Southern man” som en Texasgrupp hade en hit med för länge sedan.

  Jag följer med som sällskap när min väninna ska göra sjukhusbesök hos en specialist på Söderhamns sjukhus och vi börjar med att ta X-tåget genom det vita landskapet. Tåget rullar på, det är så mycket vardag och måndag att det stockar sig i bröstet men det är spännande att vara på väg till Söderhamn.

  Vinden klöser likt ett ilsket Lodjur när vi stiger av vid den station som också kallas Söderhamns Resecentrum. Trots det pampiga namnet känns det som en betongkloss utslängd på den Sibiriska tundran.

  Lokalbuss in  till stadens centrum.

”Ser du många mörkhyade?”

”Jovars” svarar min väninna.

  Vinden vid Järnvägsbron i Centrum är inte nådig den heller men snart sitter vi på nästa buss som tar oss till Sjukhuset.

  Byggnaden gör ett intryck av att vara bortglömd och stadd i förfall. Ingen Cafeteria i entréutrymmet och allt är lite tyst och dystert.

  Vi tar en hiss till våning 4. Även hissen håller klaffen då den inte är utrustad med en sådan där automatröst som finns på moderna sjukhus och som säger vid vilken våning man befinner sig.

  Läkarbesöket går raskt, doktorn talar Stockholmska och besvären visade sig inte vara farliga. Skönt.

  Ut i vinden och ny buss ned till Centrum. Vi byter lokalbuss igen och det känns väldigt mycket som att det är måndag hela veckan i Söderhamn.

  Man kallar staden för ”flygstaden” men det där  var ju länge sedan och Gud vet vad de pratade om på ”Tillväxtkonventet” som gick av stapeln för något år sedan. Hade de gott fika mellan dataprojektionerna?

  Strax sitter vi inne i Resecentrumet igen. Där finns faktiskt ett kafé och jag hade, världsvan som alltid, upplyst min väninna om att kaffet på  detta ställe är Norra Europas hemskaste men det visar sig vara helt ok. Smörgåsen och Hallonmazarinen likaså.

  En dam talar in ett mobilsvarsmeddelande. Det är fruktansvärt långt och när man själv får ett sådant meddelande hinner man både gå på toa och dricka kaffe innan man lyssnat färdigt.

  Jag blir upplyst om att kvinnan bär Kanariegula byxor och en illröd halvlång yllejacka. Vi spekulerar i om hon kan tänkas  vara psykolog.

  X-tåget kommer. Det var Söderhamn det och jag undrar om de på det där konventet talade om att invandringen kan ge staden en gynnsam utveckling. Förmodligen inte och jag må vara orättvis men frågan är om inte hela Söderhamn är fel ute.

    Men det är alltid trevligt att göra en liten utflykt. 

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter