FRÅN SVÅRSMÄLTA DICKPICS TILL EN RIKTIGIT GOD MIDDAG PÅ ”E STREET”

Besöker SR Västernorrland i Sundsvall och passar på att sitta med vid lunchen en trappa upp. Radiomänniskorna har alla med sig mat från det egna köket och snacket är ofta kul, oväntat och infallsrikt.

Jag sitter med en kopp automatkaffe, vill lämna plats i magen inför kvällens ”middag på stan”.

Bord är bokat då Marias dotter Emma fyller 21 och en spräcklig blandning av nya och gamla familjemedlemmar ska hugga in.

Jag har fördomar om en massa saker, t.ex. att man inte kan få riktigt god mat på krogen i mindre städer.

Detta har jag dels av tidigare gjorda erfarenheter och från den s.k. Manhattanteorin som jag lärde av en ljudtekniker från New York. Den kan appliceras på sjukvård också, ja allt möjligt: Duktiga kockar vill umgås med andra duktiga kockar, de vill dessutom ha bra betalt och dras alla till Manhattan.

Det är som sagt samma sak för läkare. Kaka söker maka i New York.

Men först ett lunchsamtal i Radiohuset på Krönvägen.

Samtalet kommer att handla om ”Dickpics”, alltså Snoppselfies som somliga, vilka är det, pojkar skickar till oftast flickor men beroende på sexuell läggning även till andra pojkar. Det finns även exempel på flickor som sänt gynekologartade selfies.

Varför? Har de ingen skam i kroppen? Vill de skryta eller är det en fråga om flirt befriad från all finess?

Teorierna haglar men något entydigt svar dyker inte upp.

Går ut och tar en bild på Pether framför en snöhög. Det är en sådan där bild som inte har några skumma undertoner utan som bara vill visa hur mycket snö det är i Södra Norrland.

Och så middag på ”E Street”, från förrätt, via en skaplig oxfilé till efterrätt, hejdundrande bra.

Stämningen i lokalen är avspänd, ett Bluesband från Hassela gör sound check i grannlokalen och personalen är trevlig utan att vara klistrig.

Samtalet slingrar, vi säger inget om ”Dickpics” men har det gott och trivsamt ändå.

ILANDSGOURMET

Lyssna på två flyktinglägerreportage. 1 miljon flyktingar från Burma som har vidriga omständigheter i Bangladesh och Syrier drivna på flykt till Libanon.

Det är så gräsligt att man skulle kunna tappa matlusten men magen har inte lyssnat på P1.

Kokar Tortellini, plockar fram ost och Ketchup.

När pastan är klar får den rinna av och sedan jag tömt upp den i en djuptallrik, rivit över ost tar jag och spritsar den ångande anrättningen med sjöar av Ketchup.

Hinner knappt till bordet innan jag börjar skyffla in den heta maten.

Det smakar väldigt illa. I brådskan vid diskbänken har jag förväxlat Ketchupflaskan med diskmedlet.

Tömmer hela rasket i soppåsen och kokar en ny laddning Tortellini glad och tacksam över att inte mina matkuponger är slut i ett överfullt flyktingläger.

SENIORUNIVERSITETET I SUNDSVALL

Det är varken Irkutsk eller Archangelsk utan Sundsvall i Januari. Väldiga snöhögar, gnällande hjulaxlar och påpälsade människor med andedräkter som rökmaskiner vid en Tundrateater.

Gunnar, pensionerad Polismästare, tar emot utanför Pingstkyrkan på Rådmansgatan 37. Han leder in mig i stora salen och det har redan samlats mycket folk.

Det är Senioruniversitetet som anordnar säsongens första föreläsning, det ska bli 25 innan sommaren, och det är jag som är själva föreläsaren.

Jag är en aning pirrig i magen men det märks på en gång att publiken är mina vänner.

Förr försökte jag vara rolig men nu känns det som om mitt prat kommit hem. Kärnan är Acceptans, att inte väja och smita från problem utan ta dem för vad de är och sedan gå vidare.

Det finns förstås en terapiform, ACT Acceptance Commitment Therapy, och det är väl den som är kusin med min oakademiska utläggning.

Det blir en bra föreläsning och efteråt följer mig Gunnar till Navet/busstationen och innan 329:ans buss dyker upp pratar vi böcker, mest deckare förstås.

När bussen en knapp timme senare stannar i Jättendal tar jag på mig Reflexjackan och gruvar mig för att gå kilometrarna hem. Då, strax innan Stefan Hansson, stannar Johanna Gustavsson och undrar om jag vill ha skjuts hem?

Den här Torsdagen i buskalla Januari har artat sig till en riktigt bra dag.

DEN HELIGA FALUKORVEN

Vinden suger i kåken som en skaldjursälskare på en kräfta. Det blåser rätt igenom det gamla huset. Rufus kurar på min mage medan stormbyarna morrar där ute.

Hans-Åke kommer och hämtar upp mig för Tisdagsupphandlingen på ICA Starks i Harmånger.

När vi sitter i bilen ber jag honom se efter en bild som jag skulle kunna ta. Ett foto som skildrar vinden.

”Det blir nog svårt” funderar Hans-Åke och sedan förstår jag vilken korkad fråga jag ställt. Hur tar man en bild på vinden?

Istället säger han:
”Det blir värre på Fredag, kanske en halvmeter snö eller så.”

”Ja men då är det ju bra att vi åker och handlar. Isolerade är det bra att ha mat.”

”Jo” säger han och sedan är det inte mer med det.

Men någon bild på vinden, det kan man bara glömma. Det vore som att plåta Den Heliga Ande vilket inte är lätt.

Men jag/vi hittar en Falukorv med bra datum.

Persongalleri

Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.

Följ mig på Twitter