MITT LIV SOM TELEFONKUND

I begynnelsen var det en stor svart bakelittelefon med rasslande sifferskiva och en tung flottig lur. Bredvid den, på hyllan, den som var sååå 50-tal (mycket beroende av att detta hände sig på 50-talet) låg en skrift som hette ”Om kriget kommer”.

I den stod det om olika larmsignaler och vad man skulle ta sig till med om de släppte en atombomb på vår lilla stad.

När telefonen ringde lät det som om 3:e världskriget brutit ut och ljudet trängde in i var skrymsle av vår 5-rumslägenhet.

Idag, drygt 50 år senare försöker jag sanera bland våra olika telefonleverantörer. Det känns mitt i det Fria Kundvalet som om vi har en eller två leverantörer för mycket. Ringer först Tele2, trycker på olika siffror och får till slut tala med en tjej som, efter det att hennes dator hängt sig några gånger, förser mig med uppgifter om mina affärer med dem.

Telia har också en del sifferval. Ringer till dem från min mobil då den fastas batteri håller på att säga upp sig. Eller också är luren bara lite trasslig. När jag väl på håret valt rätt siffra för att komma fram till en levande människa på Telia börjar den fastas sladdlösa få liv och ge ljud ifrån sig. Den ringer pockande och medan jag lyfter den och får höra en automatisk röst be mig delta i en kundundersökning för mötet med Tele2 missar jag vilket sifferval jag ska göra för att få kontakt med rätt person på Telia.

Det är bara att börja om men nu i omvänd ordning. Kundundersökningsautomaten i ena luren saboterar mina val i den andra telefonen osv.

Den här dagen började med att jag tappade en smörgås med smörsidan nedåt och jag borde ha tagit det som ett tecken från Gudarna. Det här är ingen bra dag för kundrelationer.

SMÅ LÄTTA MOLN

Ibland hänger himlen som sura blygråa disktrasor. Det droppar en olustig kall vätska inne i ens inre. Själen är en tom mörk grotta. Dropp dropp och ingenting mer. Kort sagt den medelålders mannens Tyck Synd om Mig-Väsen.

Eller alla som av en eller annan anledning inte ser något annat än skräckfilmer i den egna navelns bio.

Idag är det ljus himmel och idel möjligheter för jag har träffat E. Hon ringde för att höra, hon är Fastighetsmäklare, om jag hade något att berätta om det där huset utanför Bollnäs som jag en gång bodde i.

Jovisst, sa jag, det finns ett helt kapitel om tiden i det huset i min senaste bok och den berättelsen heter ”Hallonvändpunkt

Så satt hon vid mitt köksbord och ville att jag skulle signera boken och dedicera den till den som till slut kommer att köpa huset. Vi drack kaffe och åt kanelbullar.

E berättade sin historia. Vid 17 fick hon en hjärntumör och vid 23 var hon relativt frisk men de sa åt henne att lägga ned, pensionera sig och gå in i dimman. Hon vägrade och krävde rehabilitering och började plugga på högskolan.

Nu är hon Fastighetsmäklare och så full av liv.

Jag skulle själv mycket väl kunna pensionera mig (om inte annat skulle de främlingsfientliga bli glada) men vad är det för mening med det?

Man har ett liv och det ska levas. Det kommer ofrånkomligen dagar med dåligt väder men idag är det inspirerat  som Små Lätta Moln.

AND THE WINNER IS…

När Peter Englund prick 13.00 kommer ut genom den där dörren i Svenska Akademiens lokaler för att deklarera för världspressen vem som fått Nobelpriset i litteratur sitter jag på Amaranten och äter Fläsknoisette med rödvinssås och råstekt potatis med min revisor. Han Crème brûlévill lagom till desserten, Crème brûlé, komma fram till att jag inte gör ordentliga noteringar på mina taxikvitton men jag distraherar honom med roliga berättelser från Bokmässan i Göteborg och annorstädes.

Han har inte en chans för så snart han ska peka på ett tvivelaktigt avdrag laddar jag på med något nytt kul.

Precis som Pappa. Jag är min egen far upp i dagen utom det där med att han drack Eau de Vie och Pommac medan jag håller mig till Zingo. Annars är det samma taktik.

Vi har alla våra överlevnadsstrategier och natten innan priset ska tillkännages i Börshuset drar några sluga typer ut serveringsdäcket från Caféet, det med regnbågsflaggan, strax intill och förflyttar det en bit ut på stortorget. Någon hade sedan sett personer med ficklampor Mario Vargas Llosarota i allt blottat skräp. Där bland kapsyler och fläckiga servetter låg alla de mynt som människor tappat ned mellan plankornas springor under sommarens fikande.

Detta vet jag med bestämdhet då min dotter Jullan arbetar extra på just det Caféet men jag har tyvärr inte läst något av Mario Vargas Llosa.

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA

Min WebbMästare/redaktör Hans är hemma med sjukt barn och roar sig med att slänga ut en trål i cyberrymden. Han agnar på sina sökverktyg med mitt namn och ger mig sedan en rapport om sin fångst.

Många arga och gälla små fiskar i nätet han får. Privatpersoner som med hjälp av sin dator spyr galla för att jag i Ring P1 gått till svars när odemokratiska krafter och personer med en föraktfull människosyn ostörda velat lägga ut texten.

Ett och annat ledarstick dyker också upp och särskilt Hanne Kjöller på DN:s ledarredaktion verkar få mord i blicken bara hon hör min röst. Hon beskriver mig som okunnig och tölpaktig. Tack för det.

Senast det namnet var på tapeten var någon gång i våras. K följde mig till Gamla Stans Fisk nere på Munkbrogatan men väntade utanför medan jag gick in för att handla. Han tycker stället suger för inte nog med att det stinker av sillbullar och räkor. Innehavarna är dessutom Hammarbyanhängare.

Själv älskar jag denna butik och går där om det finns pengar i plånboken. Billigt är det inte.

Damen framför mig vid disken vänder sig när Robban morsar på mig. Hon vill handhälsa. Det är Barbro Hedvall, hon som under många år skrivit i DN, på ledarplats.

Sussie, min väninna som är programledare för ”Stil” i P1, har berättat för mig att den här damen är väldigt piffig och ett bra exempel på att även en mogen kvinna kan vara välklädd, och det utan vare sig tunika eller trähalsband. Dessutom har jag hört Barbro Hedvall tusen gånger om i t.ex. ”God morgon Världen” och hon låter alltid klok och sansad.

Jag känner mig som en liten lortig och stammande pojke med trasiga kortbyxor och skrubbsår på knäna när jag står där med hennes svala hand i min.

”Du skriver så bra” försöker jag och tillägger:

”Du är förtroendeingivande på ett sätt som inte är hämmat och det är milsvitt från den där svulstiga Hanne Kjöller”

Robban filéear några abborrar i bakgrunden medan Barbro svarar:

”Ja men är inte Hanne och du ganska lika varandra? Ni slänger ur er lite vad som helst och sedan får ni se vad som händer”

Det är klart att det är så. Hon har rätt igen.

Som man bäddar får man ligga.