Doktorn ger mig tetracyklin. Preparatet låter som något som Nazisterna använde för att begå djävulskap men läkaren är snäll och föga mordlysten. ”Nu kommer det att vända” säger han och min manliga självömkan smälter bort. Vem vill klaga på svensk sjukvård? Inte jag. Efter en stund i ett väntrum och sedan jag lyssnat på en … Fortsätt läsa MANLIG SJÄLVÖMKAN DEL 2
LJUDKONST
Alla hostar. Lägenheten som ljudkonstverk är en lungklinik rånad på sitt penicillin. Grevens målbrottsstämma korsat med en skaplig halsinfektion får honom att låta som någon som, bara de ger honom ett ängsligt ögonkast, mosar pensionärer med järnrör. Jullan fyller 19, nynnar och spelar Bon Iver medan hon pysslar med tackkort i kölvattnet efter studentmottagningen. Det … Fortsätt läsa LJUDKONST
SKRÄPLITTERATURENS FURSTE
Vaknar snorig, myggstungen och svårt åderlåten bland korviga feberlakan i Jättendal. Under natten kom myggorna in som tiotusen krigarsugna NATO-plan. Jag var Khadaffi och de gjorde processen kort. Heroisk på det sätt som bara en gubbe kan vara i den fruktansvärda kampen mot sin egen förkylning tog jag mig under uppbjudande av de allra sista … Fortsätt läsa SKRÄPLITTERATURENS FURSTE
JA!
Göken ropar i sommarkvällen. Sitter på förstukvisten, snorar och röker pipa. Luften doftar kryddigt. Föreställer mig att det är klorofyllet i blad, gräs och örter. Det är himmelskt goda dofter. Den där Göken som ropar västerut är således en ”bästergök”. Om Göken ropat söderut hade det varit fråga om en ”dödergök”och om så vore fallet … Fortsätt läsa JA!