PÄRLPLATTOR

Värmen ligger som ett tryckförband, det är som att simma i sirap och från högtalarna strömmar Roky Ericksons ”Two headed dog

Det är en fin melodi, en sådan där sång de gjorde förr i tiden innan de begrep att man sabbar hjärnan med LSD,och det stod i tidningen att Roky hade varit introvert och trött på ”Peace and Love” i Borlänge.

Det gäller att hitta sin rätta nivå och Roky kanske borde ha stannat på hispan och klistrat Pärlplattor istället för att åka på turné?

KRIS-KONSERTEN

Naken, stark och skör. Ungefär så och han tar inte skydd bakom något annat än sin gitarr, skrovliga röst och gubb-buttra charm. H sätter genast igång med att gråta. Många i publiken gråter, både män och kvinnor, för detta är känslosamt på gränsen till det outhärdliga. Men om man är 74, har en rad fruar bakom sig och ett stort antal barn och dessutom haft tid med både att missbruka droger och skriva fantastiska sånger och vara skådespelare, finns en naturlig tyngd bakom orden.Snubblande nära blir han ändå inte patetisk och är på så vis ett lysande föredöme för oss äldre herrar.

Men varför kan han formulera sitt trasslande med livet så storartad medan man själv bara framstår som en gammal gnällmåns? Orättvist är vad det är.

Efteråt vid korvkiosken utanför Grönan äter H en lammkorv medan jag lägger mig i ett samtal som pågår bakom min rygg. En lite packad kvinna säger att konserten var ett enda stort jävla sömnpiller. Hennes snubbe står och tuggar på sin läpp. Han vill uppenbarligen inte mucka med henne men jag säger att han inte ska bry sig om henne för hon har helt fel. Då far hon ut i en tirad att hon bara är en enkel tjej från landet och att det är klart att vi (hennes man och jag) gaddat ihop oss mot henne eftersom vi är musiker. Inte en siffra rätt.

”Kom” säger H och vi går ned mot Djurgårdsfärjan. Kvällen är ofattbart och väldigt osvenskt varm. Det är som att vara på semester hemma hos sig själv.

Vi sitter på båten tysta och begrundande över en riktigt bra konsert. Den påminde oss om att livet, typ, inte är någon enkel historia.

LÄNGE LEVE TJALLE TVÄRVIGG

Packar det nödvändigaste, tar ut myggfönstren och stänger om huset. Vi gör en snabbtur till Stockholm och Kris Kristofesson-konserten ikväll på Circus.

Kollar mailen och Tuija, min mailkompis sedan några år, skriver att hon tänker öppna ett pensionat i Prvence. Byta sitt arbete som plit och terapeut på ett kvinnofängelse mot en tillvaro som pensionatsvärdinna.

Tuija  läser mycket och jag berättade för henne igår att jag just skulle sätta tänderna i Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” och hon säger att usch, den stod hon inte ut med trots att alla älskar den. Lika illa tycker hon om Stieg Larsson-böckerna och hon formligen hatade den första filmen om Salander.

Jag älskar henne, alltså Tuija,  också och jag känner igen mig i det där med att absolut inte kunna gilla något som alla faller i farstun för.

Den enda gången jag fått en krönika stoppad, och det trots att min bästis var chefredaktör på den tiden, var en text till Damernas Värld där jag ondgjorde mig över ABBA i allmänhet och Benny Anderssons musik i synnerhet.

Det är inget fel på honom, jag har träffat honom flera gånger och det är en trevlig kille, men jag står inte ut med den inställsamma tonvärlden. ABBA med hamrande Robert Wells-piano och skrikiga röster är fortfarande vedervärdigt.

För några år sedan vittnade människor om att de egentligen alltid älskat ABBA men att det på 70- och 80-talet inte var politiskt korrekt att tycka om dem. Nu sa de att de befunnit sig i ett tankarnas Gulag och inte vågat tycka om ABBA. Istället satt de och nynnade med i Hoola Bandoolasånger och tvingade sig igenom  FiB/Kultrufront.

Inga av  de har någonsin varit några att hänga i Julgranen och de enda som var riktigt coola på den tiden var Arbete & Fritid, International Harvester, Träd, Gräs  &Stenar, Hansson & Karlsson och Fläsket Brinner för att inte glömma Jan Hammarlund och Turid.

Men allt det där var förr. När Farfar var ung var det liv i luckan. Nu för tiden är alla så medgörliga och när vi förra året var på en utomhuskonsert på Zinken på Söder med Kent   och han som en gång var sångare i Ebba Grön, Thåström, var den senares förortsromantik så bedagad att det växte skinn på den och Jocke Berg i Kent avslutade konserten genom att uppmana alla att inte dricka sprit och göra något dumt utan lugnt och fint gå raka vägen hem. Lagomheten firade triumf och över allt ihop lyste Jan Björklunds nöjda ansikte.

Hade detta hänt förr i tiden skulle det ha kunnat hända att sångaren eldade massorna till att göra uppror.

Medan vi packar funderar jag över om man som gubbe blir grinigare och snarare till att fördöma och ”dissa”? Ensam på sin bergstopp med milsvida skogar vid sina fötter kan man vara hur smart som helst och till och med njuta av att ropa avlyssnad endast av en Räv.

Förväntar mig inte att Kris Kristofferson kommer att mana till kamp mot onödiga auktoriteter men det är roligt att han som är så till åren kommen, faktiskt femton år äldre än jag, fortfarande rör på sig.

Lyssnar på tåget på DN:s taltidningsmojäng och i Söndagsbilagan intervjuas en blind bloggare från Västerås. I artikeln påpekas det att det inte finns några funktionsnedsatta inom vare sig politik eller media.

Men jag känner mycket väl till minst  en blind programledare och för några år sedan hade vi en blind socialminister: Bengt Lindqvist.

Dessutom hade vi, fram till den senaste veckan,   en Arbetsmarknadsminister som verkar ha problem med det mesta, bl.a. det sexuella .

KLUTUR

Oändligt tom himmel, kyrkan på kullen nere i byn har just ringt in helgen och svalorna piper klart och tydligt trots att batterierna till den diskanthöjande hörapparaten är slut. Sommaren är som Blake-dikten: ”How sweet I roamed fråm Field to Field” Den som The Fugs gjorde tillgänglig för min generation av kringströvande naturrebeller.

Lika bra att överlämna sig, hel och hållen och gå upp i sommaren.

H ligger i hängmattan under äppelträden och läser Jens Lapidus, Yngste pojken K sitter  i sin säng, kliar sig  och tittar på en Beck-film på datorn och äter Chips med Sweet Chilismak. Själv summerar jag dagen och gläds åt att vår vattenkontroll vid det årliga Jordgubbsloppet avlöpte enligt planerna. K och hans kompisar stod beredda med saft eller vatten är löparna gnodde förbi längs byvägen. Själv satt jag på en pinnstol som vattenkontrollens ålderman och kontemplerade. Vi var en del av ett slags kulturbegivenhet för människor med nummerlappar på bröstet som springer i ett stort Jordgubbsdoftande landskap är väl också Kultur?

Jacob Dahlin brukade säga Klutur och det bara för att markera avståndet till de löjliga kultursnobbarna.

H var också väldigt skeptisk när vi en dag i början av veckan for till Delsbo för att gå på en Poesi och Musikföreställning på Dellenbaden, beläget på näset mellan Södra och Norra Dellen.

”Tänk om det bara kommer kärringar i linnetunikor och trähalsband?”

Jag sa att hur det än blir så blir det säkert bra och jag ville så gärna höra Anna-Clara Tidholm och hennes kamrater  Viveka Sjögren,  Åse Berg    och Helene Rådberg.

i det  kvinnliga författarnätverket Bläck  De har två medlemmar till men de kunde av olika anledningar inte vara med denna kväll i en samlingslokal som doftade både frireligiositet och tillresta  badgäster med solparasoll, utflyktskorgar och heltäckande baddräkter ljusår från Tanga String.

Föreställningen hade börjat för vi hittade inte på direkten och vi satte oss längst bak. Jättebra ljud och H viskade att det inte fanns ett Trähalsband så långt ögat nådde. Publiken var en samling Dellbor, möjligen en del frireligiösa som liksom hörde till stället och ett antal ord- och ljudintresserade. Bandet som kompade heter Tzeitel, kommer från Torsåker i Gästrikland  och det var bara basisten som hade snopp.

Rätt snart försvann känslan av att ”detta är en kultursatsning och nu är det bäst man lägger sitt ansikte i lagom kultiverade veck” för orden och ljuden byggde bilder och det hela artade sig till en upplevelse som snurrade kring sin egen axel och det var oviktigt huruvida detta var Fin Kultur eller Ful Klutur.

Bandet spelade en upplöst blandning av Balkan, Latino och Svensk Folkmusik.

Anna-Clara läste en sak om den märkliga upplevelseturismen och det helsjukt paradoxala med ett ”Vildmarkscentrum”

Sedan blev det fika vid ett grovt tillyxat utflyktsbord utomhus och man fick tillfälle att tacka de medverkande, frottera sig lite med Elisabeth Rynell, hon som skrivit Ho Hai och snacka lite goja med Jerry.

Persongalleri

Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username

Följ mig på Twitter