HÖGSOMMAR

Solen är överallt. Värmen är bedövande.

För några månader sedan låg snön dryga meterdjup och de ihopplogade snöhögarna var som fjällmassiv.

Nu krasar gräset under bara fötter. Växtligheten som annars borde vara saftig är spröd.

Sniffar som en blodhund i brisen. Ingen brandrök. Skönt. Det går knapptt att föreställa sig de förhållanden som råder tio mil bort, inåt landet.

Åt middag med Hans-Åke igår kväll på ”Sjömärkets” sommarveranda/brygga. Gravad Oxfilé och en Spansk Grisrätt. Småprat och trivsamt.

Drack, till skillnad på besöket på samma ställe i lördags, inga alkoholhaltiga drycker. Det var lika gott ändå, och billigare, då jag varken tog det dyraste på matsedeln eller sköljde ned den med ölet ”Höga kusten”. 

Kom hem, Hans-Åke levererade mig vid porten, läste/lyssnade ut Isabelle Alliendes ”En ovanlig sommar”, bra men hopplöst missvisande titel, och somnade som en stinn galt.

 

”1793” – EN FANTASTISK BRA LJUDBOK

Vinden är frisk, det susar i trädkronorna när jag går runt byn. Möter en gubbe med två hundar, säger Hej, utbyter några ord och sedan är det inte mer med det.

Kommer ned för Åvägen, går över Järnvägen, vidare nedför backen, hittar postlådorna och vittjar min egen. En skaplig hög.

Går snett över vägen där ena ingången till min gård borde ligga. Något blir fel. Går fram och tillbaka. Är ibland inne på gården, trevar längs hus men det var väl alldeles förbannat. Till slut får jag lust att helt sonika sätta mig ned, gråta en skvätt och röka en pipa Greve Hamilton.

Tar mig samman och fortsätter jakten på ingången mellan husen, stenstolparna och den snart manshöga astilbes.

Plötsligt kommer jag rätt, låser upp, pustar ut och funderar över nästa steg.

Är jag så vimsig, knappt hittar hem bara för att jag är så uppfylld av en just färdiglyssnad ljudbok? En sådan där makalös upplevelse som fyller en ut i varje cell. Man är så fullständigt i bokens värld att allt annat förefaller väldigt sekundärt. Jag struntar väl i vem som vinner Fotbolls-VM, fast det vore så klart kul om Sverige kunde osv.

 

Ljudboken heter ”1793” skriven av Niklas Natt Och Dag och väldigt bra läst av Martin Wallström.

Skit, döda djur, spyor och människovrak ligger i Gamla Stans gränder. Harmynta, halta, spottande och snörvlande rör sig människorna.

Prästerna, ordningsmakten är fulla. Alla stinker av brännvin och sura uppkastningar. Affärer pågår. Fiskmånglare, vedförsäljare och manufakturer.

Mitt bland detta rör sig överklassen, i täckta vagnar och pudrade peruker.

En godhjärtad grovsing, en krigsinvalid vid namn Cardell hittar ett stympat lik i smutsvattnet i Fatburen nära Slussen. Tillsammans med en svårt lungsjuk men mycket slug och bildad man, Mikael Winge, börjar de rota, bokstavligen, i sörjan.

Samtidigt dör Anna-Stinas mamma, de bor på fattiga Söder, och hon blir gripen för lösdriveri och inspärrad på Långholmen. Kvinnorna där lever ett miserabelt liv och Anna-Stina lyckas rymma, får betala med sin dygd men är någorlunda fri för att försöka skapa ett liv.

I det brännvinsstinkande kaos som råder är det inge lätt sak.

Hela berättelsen är så storartad, hemsk och gripande att jag inte hittar hem och snart inställer sig frågan:

Vad ska jag lyssna på nu då?

ANNARS DÅ? TJA, DET ÄR VÄL BÅDE IGELKOTTAR, MYGGOR OCH ETT PAR KALASBRA BÖCKER

Ligger i mörkret, på väg att somna, men en eller flera myggor surrar runt. Deras livsuppgift är klar. De vill tanka vårat blod.

Väntar på att en ska sätta sig så att jag kan abrupt avsluta dess liv. Nu mindre än någonsin är jag Buddhist. Allt liv är inte heligt.

”Smack!” Jag fick inte fanskapet och den fortsätter sin jakt. Väcker Maria. Hon tänder lampan, är helt stilla men så ”Smack!” Hon fick den och somnar om.

Utsikt från lässoffan

Själv fortsätter jag lyssna på Anna-Maria Käll som läser ”Vassa föremål” av Gillian Flynn. Så mästerligt gräslig, kan bara inte sluta lyssna. Är det mamman som strypt flickorna? Hon verkar väldigt sjuk.

Tidigare på dagen har vi, Maria och jag, suttit vid köksbordet, läst och syntolkat pappersboken ”Författare klottrar” från Förlaget Bakhåll i Lund.

Det är en så kul och fängslande bok. Charles Dickens teckningar, klotter från Rimbaud och tänk att det var Harriet Löfenhjelm som skrev Beatrice Aurore. Jag trodde det var Ferlin. På köpet får man veta att Harriet ofta gick i manskläder.

För att inte tala om Sire Conan Doyle, han med den sluga detektiven och samarbetspartnern Dr. Watson, att han var utbildad läkare och gjorde flera resor i Polartrakterna.

Och så Igelkottar på det. Två stycken, en stor och en lite mindre, rör sig runt varandra i timmar på Carine och Arlindos gård. Djuren utstöter konstiga ljud.

Det är en parningslek och hanen kryper efter ett massa Igelkottsrantande på honan bakifrån, hon har taggarna fällda och det hela sker, får man förmoda, med stor försiktighet.

Honan är gravid i 37 dagar och föder ungefär fem ungar i början av Augusti.

MITT LIV I KARANTÄN

Läser/lyssnar färdigtRachel CusksStunder av lycka”, en makalöst bra bok och tar en, vad annars, en promenad.

View this post on Instagram

Det är ”Öppen Ateljé” i Nordanstigs Kommun, folk hälsar på hos Lokala Konstnärer men själv besöker jag bara Kerstin Wahlman i Jättendal. Logen är städad och ppiffad, nenhennes bilder hänger på väggarna och massor av folk ser sig omkring. Röda prickar hamnar under många tavlor, Kerstin är populär och tyck ha en naturlig fallenhet för måleri. De Afghanska systrarna Kousar och hennes syster serverar mig kaffe med ny- och hembakat kaffebröd och när jag fikat klart visar Cousar in mig i bongshusets sal där 17-åriga Eshan, ochkså han Afghan, spelar egna låtar på piano. Hans musik är rena filmmusiken och jag sitter där, mätt på bullar, och ser inre bilder strömma förbi.

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Går förbi Wahlmans, den f.d. Prästgården där jag var på ”Öppen ateljé” igår, när Kousar hinner upp mig på landsvägen.

Tackar för fikat som hon och hennes syster bjöd på igår.

”När pratar du i radio?” Undrar Kousar.

”Ja, inte just nu för jag befinner mig i karantän.”

”Karantän?” I Kousars mun låter det som en exotisk Svensk maträtt eller en egendomlig fågelart.

Jag biter mig i tungan. Hur ska jag kunna förklara för ett ensamkommande Afghanskt flyktingbarn de omständigheter som gör att jag för tillfället inte får sända ”Ring P1″.

”Jag är lite fel” försöker jag ”annars är jag inte fel men nu när det drar ihop sig till val är jag fel.”

”Orättvist! Säger hon med emfas.

Sedan undrar hon om jag vill följa med in på gården och dricka en kopp kaffe. Klart jag vill, och gärna en hembakad kanelbulle.