KONST OCH PIPRENSARE

Vädret är vackert, inget regn och ljus himmel, när Stanley från Delsbo kommer och hämtar mig. Han är iförd sin farfars hatt och den sitter som, just en, smäck.

Vi färdas mot Hudiksvall och målet är Diana Anderssons utställning på Hälsinglands museum.

Men först ska vi köpa piprensare. Det är ingen enkel uppgift då Tobakshandlare, en efter en annan, slår ut med händerna och förklarar att de ”kommer på måndag”.

Det är först på OK vi får napp.

Sedan blir det Hälsinglands Museum och då Dianas utställning huvudsakligen består av skulpturer är det en fröjd för en blind att låta fingrarna avläsa den rumsvarma marmorn. Mest är det katter.

Stanley beskriver några av målningarna och det är också kul även om det inte går upp mot att med händerna avläsa skulpturerna. Hon gör fina saker, Diana.

Till slut dricker vi en kopp kaffe medan flickan i serveringen hjälper mig att skicka bilderna till min Webbmästare Hans i Kramfors.

TORSDAG I TREBINJE, BOSNIEN

Vinden, den som driver över den gamla stenbron mot Trebinjes gamla stad, är inte riktigt snäll men människorna är vänliga. Smälter fortfarande middagen från igår kväll.

Åt en otrolig middag med svart (bläckfiskbläck)risotto och lokala ostar som förrätt. Två grillade öringar med Vitlök, Spenat och Potatis till huvudrätt men när det kommer till efterrätt tar det stopp för Maria.

I mig finns ingen botten och jag toppar med Chokladtårta och kaffe. 300:- för hela måltiden.

En eld i kaminen håller fukten borta, bjälkar i taket och servitörerna har kråsskjortor. I högtalarna släpig Bosnisk Svensktopp, om man säger så. Stället är ett stenhus från förr i tiden och ligger flera kilometer från Trebinjes centrum. Tack och lov att Maria har en lokal kontakt.

Idag över bron. Regnet har upphört och plötsligt hamnar vi på Museum. Knarrande golvbrädor och avsaknad av den moderna pedagogiska nit som präglar Svenska Muséer.

Kvinnan som arbetar i huset berättar om kriget. Mellan 91- och -94 pågick regelrätta strider på de nu så fredliga gatorna. För en Svensk är det där svårt att fatta.

Av själva konsten minns jag bäst en stor mosaiktavla av en anonym konstnär och ett extra plus var alla skulpturer som jag kände på.

Vi fikar på ett Café som troligtvis heter ”Grk”. Mammor fikar, pratar och håller ett öga på sina barn.

Men så är det röken. Hit har inte rökförbudet nått och det är så rökigt att inte bara Maria, som inte röker, och jag som röker pipa, blir illamående. Ingen där tycks bry sig om barnen.

En sevärdhet till måste vi orka med och en taxi tar oss upp för ett brant berg till ett Mausoleum. Det var visst en Bosnier som for till USA, arbetade som diplomat, blev stenrik och återvände vid slutet av sitt liv för att göra något pampigt.

OM RÄDSLA

Första gången jag kom till Hälsinglands Museum i Hudiksvall för att känna på skulpturutställningen ”Metanoia” av den Turkiska konstnären Yaşam Şaşmazer var det som att få en smäll i Solarplexus. Det var fritt fram att röra och känna på skulpturerna och det var som att se mitt liv tillbakaspolat och kört i Slowmotion.

Det var de där hemska åren när jag var på flykt från insikten om att jag höll på att bli blind rädd för allt, det okända och det som jag anade var undergången.

I den sjätte skulpturen har personen somnat på en stor spindel. Hon är bekväm med att spindeln finns men är inte rädd. Det är som det är. Spindlar finns och man får göra så gott man kan och fortsätta leva utifrån de förutsättningar som råder.

Det har kommit en hel del människor till Museet denna kväll, Maria L. introducerar och sedan är det jag som pratar.

Om rädsla.

MIDSOMMARAFTON I WIEN

Anna-Kajsa, konduktör/tågmästare på tåget som avgår 02.55 från Hudiksvall, Carine har skjutsat in oss, har en blomsterkrans på huvudet och vinkar adjö när vi kliver av på Arlanda för att flyga vidare till Wien.

  Det är gropigt i luften över Centraleuropa och landningen i Österrike är skräckinjagande.

  Maria tar metodiskt reda på hur vi ska komma in till staden och vårt hotell. Pendeltåg, T-bana lite hit och dit plus en promenad mellan rikt ornamenterade sekelskifteshus och hotellet visar sig vara, rummet är fullt med gamla möbler och portieren är bohemiskt snurrig, en dröm för oss som inte gillar Scandic Vrownstandard.

  Gles trafik på gatan, värmen är som ett omslag av fetvadd, +32 och vi somnar. Hemma är det sill, Midsommarstänger och den typ av hysterisk tvångsglädje som endast en Svensk Midsommar avger.

  När vi vaknar promenerar vi, det tar en kvart, till Berggasse 19 och Sigmund Freudmuséet. 400 kvm våning som hyste hela familjen Freud, 6 barn och en moster samt mottagningen där Dr. Freud tog emot sina patienter, rökte cigarr och skrev böcker.

  Flera av hans idéer har kommit på skam men man kan inte ta ifrån honom att han lade grunden till den Moderna Psykologin.

  1938 var han och hela familjen tvungen att emigrera till England, Nazisterna tog över lägenheten och nu luktar den inte ens cigarr. Ledstången har i alla fall greppats av såväl “Råttmannen”,  “Vargmannen” och “Anna”.

  Fikar kaffe och Apfelstrudel och äter middag på en trottoar runt hörnet från hotellet. Sallad Caprese och Wienerschnitzel, inte världens bästa men helt ok en Midsommarafton i Wien.

  Maria hittar en Dosa och får igång AC:n och vi smälter maten denna vår första dag i Wien.