EN MANS VÄG

Solen penslar landskapet men kommer inte åt i skuggorna. Där ligger fortfarande små snöhögar och trycker.

Maria, min Älskling, har rest till Västkusten för att vandra över klipporna, musselskal, taggbuskar och salt hav. Hon påminner mig om Kerstin Wahlmans utställning imorgon.

Går runt byn likt Joakim von Anka i sitt kassavalv. Men här är det inte pengahögar utan spirande gräs och dofter så goda att man kan förlora förståndet.

Pratar med Hans-Åke. Han berättar att han sett två Igelkottar älska på hans trapp. Så mycket taggar men ändå kärlek, vilket vårtecken.

Läser/lyssnar på Ljudboken ”En kvinnas väg” av min nya favorit Harold Robbins. Han var även Jackie Collins önskeförfattare och han kan verkligen berätta en historia.

FIN DAG

Det är så varmt att till och med Rufus vågar sig ut. Nosar på späda grässtrån och spejar efter mus och sork.

Själv sätter jag iväg på promenaden runt byn. På bron över den vårgurglande bäcken kommer Jenny och i barnvagnen har hon sin ett par månader gamla baby.

I Djurstabacken, strax nedanför Hans-Åke, kommer ”Löken” rullande. Stannar och pratar en stund. Han ska byta sina knän i Bollnäs. Det ena efter det andra.

Allt känns så öppet och luktar så gott. Vinterns ostkupa är borta, endast någon liten förskrämd snöhög ligger och trycker i skuggorna.

Två härliga damer, Linea Söderström och Margot Roos, kommer spankulerande nedför RamHans backe strax utanför Stefan Hansson.

Vi står och gafflar en stund och fortsätter sedan åt varsitt håll.

”Hello there” säger en röst uppe vid skogsbrynet. Det är Aloma, Lias svärdotter.

Aloma är hur kul som helst. Hon är Maorier, kommer från Nya Zeeland, med rötterna på Tonga, och på snabb men begriplig Engelska berättar hon att hon nu blivit Svensk medborgare och äntligen kan börja arbeta.

Aloma fortsätter skura Lias veranda medan jag går ned längs Åvägen. Redan när jag passerar järnvägsövergången hörs Rufus miaoa på gården.

Han vill in, den stugsittaren och försvinner, sedan jag låst upp, in till matskålen.

Det här är en riktigt fin dag, som gjord för en promenad och en tupplur.

DOFTEN AV ETT LANDSKAP

Spring efter den där och måla den röd” sa vi i 10-årsåldern, just släppt en fjärt och ville vara roliga.

Kommer att tänka på detta när jag, just som jag passerat bron över Åbäcken och slås av hur allting luktar.

Det är en väldigt speciell doft som kommer i början av vårens snösmältning. Det är ingen god doft. Det luktar fan och förr trodde jag att det var alla framtinade hundlortar som avgav den där unikt äckliga odören. Men så mycket hundskit finns det inte i hela Universum att det skulle räcka till att fylla luften med detta.

Egentligen är det väl lukten av ruttet fjolårsgräs, jord som tinar och Gud vet vad.

Jag älskar den här äckelgoda doften men den är svår att fånga på bild.

ADONISVÄGEN ÄR INGET FÖR VEKLINGAR

Aphrodite beach hotel är mycket speciellt. Ett ljuvligt pensionat för knasbollar, fågelskådare och vandringstokiga, som Maria och jag. Tänker på filmen ”Euphoria”, om en dödsklinik, och någonstans skymtar ”Newer let me go” av Ishiguro, om kloner som föds upp till att bli organdonatorer. Allt indränkt i ”Faulty towers”.

Den där Tysken, han som sitter vid brasan, säljer ”Lymfdränage” för 30 Euro och han utövar också något som kallas ”Lojloj”. En klockren skojare om du frågar mig men Gregoria, som driver stället skapar plats för okonventionellt mys. Dessutom är maten fullständigt fantastisk.

Vi sätter iväg längs ”The Adonis trail” och den är inget för veklingar. Jösses vilka steniga branter och överallt driver flockar av Getter och Får.

Enligt Appen Hälsa i iPhonen går vi denna dag 16.562 steg, 10,8 km och det under 49 våningars nivåskillnad.

Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta upp min keps men tror att jag väljer en grillad fisk och Greksallad.