MAGI

De är stora som Lappvantar” gastar en euforisk röst.

“Ja jädrans” fortsätter någon annan glatt.

Det är inte barn, utan grova karlar med väldiga nävar och snus under läpparna, som gläds åt den första snön men de är lyckliga som vore de iklädda Galonisar och var ute på promenad med sin Dagisgrupp.

Än är det långt till att nedkalla Himlens alla Djävlar över Gatukontor och Vägverk.

Det är frid och fröjd inför DEN ALRA FÖRSTA SNÖN.

TANKAR KRING GAMMAL SNÖ

Det är sprödgröna Musöron på försigkomna Björkar och det ligger trött och ihopkrupen Snö i diket nära korsningen G:a Riks 13/Åvägen. Naturen ruskar på sig och luften är mättad med Vår.

Gammal snö

Prövar bärigheten i Snön och trampar igenom.

När som helst kan man falla igenom.

Läser en krönika om Lyckokrav av Mia Skäringer i Expressen. När hon publicerade en bild på sin degiga posthavandeskapmage blev många kvinnor häpna och glada. De hade också pösiga magar men skämdes.

Har kvinnor starkare Lyckokrav på sig än män?

Hör att en bekants bekants 20-åriga son förläst sig på Hemingways ”Och solen har sin gång” och genast vill resa till Paris och hänga på Barer. Sitta och kröka, deppa och prata om Livet.

Att lida, fast på ett snyggt konstnärligt sätt är en manlig disciplin.

Den här Vårluften gör mig Bondfilosofisk. En ordväxling från Födelsedagskalaset häromkvällen dröjer sig kvar:

”Finns det patologisk Godhet ungefär som Patologisk Ondska?”

”???”

”Ja men Anders Bering Breivik är ju Patologiskt ond och var då Moder Theresa Patologiskt God, att de båda har en skruv lös fast på helt olika vis?”

Någon invänder:

”Breivik är inte ond. Han gjorde allt det där hemska i bästa välmening. I hans hjärna gjorde han Världen en tjänst. Den som däremot njuter av att Plåga är Ond samtidigt som den som är God kan utföra de mest vidriga saker”

 

Den Snö som föll i fjol är inte att lita på

FJÄLLEN, TISDAG

Greven, Vidar samt mitt kreditkort avviker till Åre. Begriper inte varför de ska dit? En massa Stockholmare, Norrmän och Ryssar som i dyra skidkläder klättrar på varandra är väl inte trevligt.

Nyrikt, plastigt och en Hamburgertallrik kostar en förmögenhet. Det är väl där mitt plastkort kommer in i bilden.

Jag och NickeNicke, Amanda och jag i Sportboden

Går med min nya kompis, Nicke Reutercrona, till Ragnar och Amanda i Sportboden för att hyra längdskidor. Sedan åker vi 7 km och har gubbsnack. Han berättar att han ätit med en kund, en man, och de förstod varandra på en massa punkter och det på ett sätt som en fru kanske inte alltid gör:

”Men jag skulle då fan inte vilja bo med honom.”

Sedan drabbas jag av någon slags jordmagnetism. Den suger ned mig i snön och det är bara att ge efter. Snön är i vilket fall mjuk.

Jordens dragningskraft sätter in

Väl i spåret berättar han om en fru till en bekant. Hon ansåg att deras möbler blivit väl slitna och började kampanja för ordentliga nyinvesteringar. Hon klagade och stod i. Det intressanta med detta var att hon själv inte arbetade. Gubben skulle dra in degen helt enkelt. Annars var han ingen riktig karl.

Jämställdhet, vart tog du vägen?

Under Skidturen hann vi inte lösa samtliga frågor kring manligt/kvinnligt, könsroller och vad man ska ta sig till när ens barn hejar på SD. Detta får vi borra i under en eftermiddagsbastu och till middag blir det Hjortfilé.

En dag i Jämtlandsfjällen är snart till ända och imorgon kommer H och Jullan.

DANSA I SORBÉTE

En gång, på nattåget mellan Oslo och Stockholm, delade jag kupé med en man och hans dotter. Jag satt och läste en billig deckare och kände mig lite fånig för detta då mannen visade sig vara Lars Norén. Varför satt jag inte med en Rysk klassiker? Jag hade så många komplex på den tiden.

Vi började prata om bostäder och om hur man på bästa sätt får en Östermalmskärring att gladeligen överlämna sin vackra 7:a med trägolv, fönsternischer och kakelugnar. Vi talade om stadsdelar. Söder, inte bra. Alltför trendtrashigt och surdegigt.

Han gillade Östermalm och själv är jag svag för Gamla Stan.

”Är det inte bara turister?” undrade Norén.

”Du skulle se Gamla Stan i fluffvit tjocksnö, det finns inget bättre.”

Det är inte ofta det är sådant väder men denna morgon stängdes alla ljud av. Ingen trafik, nästan inga människor och det enda som hördes var några barn som skrattande hoppade i snön.

Att jag sedan gick vilse på vägen till gymmet när jag dansade i sorbéte upp till låren är en annan femma. Försökte anropa några andra som snubblade omkring i snön med de talade bara Italienska och det gör tyvärr inte jag.

Men en riktigt fin dag i Gamla Stan, det har det varit idag!

SnökaosSnö på Järntorget