ALLTID NÅGOT

Kung Bores mantel är sliten. Den håller på att gå upp i sömmarna. Lortig snö kryper ned i dikena, duggregn och fläckar av jord som inte vet om den är lera eller mylla. Bäcken gnager sig upp under snötäcket och landskapet gör sig berett att ta emot de första Tranorna. Vid Hornborgasjön är det ett väldigt Tran-hålligång med över 14 000 långbenta pippisar (vem räknar dem?) men till Jättendal i Nordöstra Hälsingland har ännu ingen hunnit.

Tre svanar ropar hest i gråtjockan, en idog hackspett telegraferar inne bland träden och några kajor bråkar om en skitsak mellan skorstenarna. Alltid något.

SNÖ

Verkligheten den här morgonen är bättre än dikten, Orhan Pamuks ”Snö”, när en väldig snödriva lagt sig framför dörren. Störtar ut i det väldiga vita och i fjärran hörs dämpade rytanden från plogtraktorer.

Hela gårdsplanen har drivit igen och jag lufsar med skorna fulla av snö mot byvägen. Inga ansträngningar är för stora när det gäller att i tid hamna framför Ring P1-mikrofonen i Sundsvall.

Kliver frustande som en löddrig ardenner in i Anders bil. Han berättar om en man som somnade ifrån en adventsstake bäddad med mossa som enligt förpackningen inte kunde brinna. Men det gjorde den. Man ska aldrig tro på reklam.

Laddar ned tal-DN och bläddrar fram till kulturdelen. För några dagar sedan gjorde Gellert Tamas ett Frontalangrepp på Hanne Schöler. Hon hade en hel del synpunkter på hans Bok om apatiska flyktingbarn. Det var ett bra tag sedan men nu kom han likt en boxare som reser sig på 9 igen.

Och vad skulle hon svara? Klart hon skulle rosta honom över öppen eld, men hur?

Hon bröt inte ihop och erkände och varför skulle hon det? Hanne Schöler har den annars rätt manliga benägenheten att under inga omständigheter och absolut ALDRIG säga:

”Ok jag kanske hade lite fel”

Vem man ska tro på är inte lätt att begripa. Han är en propagandajournalist och hon en patologisk Besserwisser som alltid säger tvärtom.

De sista Kilometrarna innan vi når Radiohuset i Sundsvall biter jag ned naglarna fullständigt men två minuter före sändning är jag på plats i studion. Ännu mer snö. Skottning och snökedjor. Världen må stå i lågor men i Sverige snöar det av bara fan. Om detta talar vi, jag och mest en hel del Skåningar under större delen av programmet.

Efter sändning och tillverkningen av en kortvariant och en trailer åker jag med tekniker Peter ned mot DownTown Sundsvall. Gigantiska snövallar överallt men nu får inget stå i vägen då vårt mål är Burritos.nu och Alberto på Trädgårdsgatan. Därinne är det varmt och luften är tät av kryddor. Mest doftar det koriander för Alberto är tokig i koriander.

Högtidliga som två varmt troende konfirmander i Burrito-kyrkan hugger Peter och jag in på varsin väldig skapelse. Räkor, ost, lök, Jalapeños och bönor på ett spenatbröd. Över salladen har Alberto hällt bussigt med dressing som smaksatts med gräslök och rostad Lök.

Mina barn, som kan det mesta om snabbmat, säger att något lika makalöst som Albertos grejor inte går att uppbringa i Stockholm.

Det är sant. Vi klappar våra magar.

Sedan bär det iväg ut i snön igen.

Burritos.nu

TANKARNAS TURBOTOMBOLA

Landskapet är fluffigt, mjukt och snödämpat. Vinden, som luktar vedeldning och surt ensilage, nyper i kinderna när jag i full vintermundering går runt byn. Tankarna virvlar runt som lotter i en tombola. Det är Ring P1-effekten.

Och så vädret på det: I förrgår natt dundrade vinden och rev i varenda lös brädlapp. Takplåten flapprade medan träden knäade och gnällde.

På morgonen var allt virvlande snö och jag stod i diket och väntade på Anders medan snöskottartraktorerna råmade som urtidsdjur.

Långtradare likt döda tusenfotingar i dikena längs E4, bilar som köande kryper bakom plogbilar och jag anlände 30 sekunder innan sändning.

Aborter, geografikunskaper, snöröjning, bortskämda barn och curlingföräldrar, Islam och Kristendom och tidsandan; den som gör gällande att många människor är rädda för att säga ifrån. Rösterna vällde ut i eterrymden.

I morse hade vinden mojnat och snön lagt sig tillrätta prydligt som på en födelsedagstårta.

Efter dagens Sändning stämmer jag träff med TullaMaja och barnbarnet Hjördis nere på Trädgårdsgatan men Alberto har STÄNGT! Vilken katastrof. På dörren står en lapp som förklarar att Alberto opereras denna dag. Man måste förstå att en operation trots allt är viktigare än Burritos.

Tänker på Jacob som besökte Sturehof med sin pappa. Servitören berättade beklagande att just de begärda skaldjuren inte fanns på dagens meny då en cyklon nära nog suddat ut landet där dessa kom ifrån. Pappan fick då ett raserianfall. Han struntade i att människor dött i tusental för nu gick skam på torra land när han inte fick sätta tänderna i det han helst ville ha.

Vi bryter i vilket fall inte ihop utan går samlade till en lunchkrog. TullaMaja och Hjördis kommer just från polishuset där Hjördis fått sitt första pass. Om knappt en vecka reser de till Brasilien.

Hjördis suger på Passet.