TIGGAREN PÅ JULAFTON

Valentin är tiggare. I alla väder sitter han utanför ICA och tigger.

Han är en provokation mot oss som inte ser något fel i att arbeta. Möjligen uppfattar Valentin saken på ett annat sätt, att hans arbete är att tigga.

Svårt att förstå då han inte utför en skapande handling utan bara sitter där och sitter.

Idag, på Julafton, struntar jag i alla betänkligheter, bryter vanan att bara gå förbi, och stoppar 40:- i hans mugg.

KONST, KANTARELLER OCH TANDVÄRK

  Solen trycker på ovanför ett lågt molntäcke, luften är tjock som en Milkshake  och svetten rinner likt vattnet längs insidan av ett gammaldags slakterifönster. En ko råmar och någonstans kör bonden en jättemaskin. Kanadagässen skrålar vid sjökanten. Några bilar svischar förbi.

”Jo, apropå nu på lördag: Tiggaren har fått /sprak/.” Marias röst försvinner i  ett digitalt svart hål och jag sätter mig på huk i vägkanten för att bättre kunna höra.

”Vad sa du?”

”Jo jag sa att Tiggaren har gått och fått tandvärk. Hans framträdande hänger  i luften.”

”Ånej, det får inte hända.”

”Nej, men det sägs att folk samlar pengar till ett tandläkarbesök.”

  En bil bromsar in och stannar. Det är Hågge.

”Har du något problem?”

”Nej, vadå?”

”Jag såg att du satt på huk och tänkte att du fått något åt hjärtat.”

  Detta är social kontroll när den är som bäst.

”Ingen fara” säger jag och rätar på mig”försöker bara koncentrera mig på telefonsamtalet jag har på gång.”

”Aha” Han lägger i ettan, släpper kopplingen och rullar iväg.

  I backen upp mot kyrkan kommer jag på att Kerstin Wahlman har några kilo Kantareller i sin frys och att denna skatt  ska bli vår. Ringer henne och när jag passerar Prästgården står hon där med svampen i en påse.

  Vi pratar om hennes  akvareller. På sommaren blir var och varannan konstnär men hon har, det säger alla sansade bedömare,en genuin fallenhet för detta med akvarellmålning. Hennes tavlor sägs vara något alldeles speciellt. Vi gör upp om att jag, tillsammans med en som är bra på att ”Syntolka” d.v.s. Maria ska komma förbi någon dag och kolla.

  Fortsätter hemåt och med svängande kantarellpåse tänker jag på knaperstekta gulingar, tomat och Parmesan över ett torskblock.

  Och så Tiggaren på det. Tandvärk, inte bra.

TIGGAREN GIGGAR I GNARP

På tåget Norrut kommer jag att prata med mannen tvärs över bordet. Han berättar att han varit Ombudsman under ett år vid en gammal ärorik Folkrörelse med inriktning på Nykterhet.

Anledningen till att han inte längre är Ombudsman hos dem är att han upptäckte att de inte hade någon annan drivkraft än att de förtroendevalda, som hela tiden valde varandra, enbart sysslade med att söka bidrag på det att de kunde arvodera sig själva och på så sätt ha en försörjning spikad och klar.

Ingen ungdomsverksamhet, inga andra aktiviteter heller för den delen, utom att ha möten, dricka kaffe och snacka skit.

På kvällen deltar jag i en träff med Arlindo, Maria samt några rara Gubbs på ”Kulturstjärnan” i Gnarp inför kommande lördags utomhusarrangemang. En Öppen Scen där vem som helst får framträda, Fika med Hembakt och Lotterier.

”Vi vill visa att vi finns” säger Arlindo om denna ”Gnarpsdag” och slår oss sedan med häpnad: ”Förutom några band, bl.a. ”Local Heroes” kommer tiggaren, han som sitter utanför ICA och tigger, att sjunga ett par sånger (förmodligen på Serbokroatiska). Kompad av Bosse Lundberg.”

En sådan här märkvärdig sak kan bara hända på ”Kulturstjärnan” i Gnarp. Inga luddiga styrelseprotokoll, inget fuffens utan bara Hembakad kultur rätt ur verkligheten.

Tiggaren giggar i Gnarp, ja jag säger då det, och det börjar klockan 13.00 nu på Lördag och håller på till 16.00.

EN DAG PÅ JOBBET

  Åker med Ulla, hon är glad, bubblar av glädje , har mött kärleken och hon  får ägg som tack för skjutsen till SR i Sundsvall. Läser/lyssnar på bla. DN och fastnar för ett debattinlägg där några av den avlidne författarens Stieg Larssons kamrater  kallar boken av David Lagerkrantz, en fortsättning på ”Milleniumtriologin” byggd på originalförfattarens anteckningar, för en gravskändning. Penningpilska profitörer är drivkraften i utgivningen av detta spökskrivna verk, menar artikelförfattarna.

  Ingen ringer P1 om det men då jag tar upp en sak som Jörgen Huitfeldt frågade i gårdagens ”Studio Ett” blir det liv i luckan. Varför slår man en järnring av poliser runt judiska samlingslokaler medan Romska läger överfalls utan större polisintresse?

  Några blev heltokiga och menade att jag spelade ut två grupper mot varandra men den som lyssnade uppmärksamt förstod att det var människosynen hos de som är satta att bevaka folks  liv och lem  jag ville belysa.

   Urban, som ändå är på väg till Stockholm kör mig hem, röker en cigarett och dricker en kopp kaffe innan han fortsätter till Stockholm, på bron.Två grävskopor bullrar nere på vägen. De har skoporna nedfällda, noterar han, och jag föreslår att de kanske ska utkämpa en kamp på liv och död.

”Som två urtidsdjur” Han tänder en till cigarett och börjar prata om Stagnelius. Det var han som kom på det där med att Kaos är granne med Gud, och inte Lars Norén.

  Varje dag en ny kunskapsbit att stoppa in i i medvetandets skafferi.

  När han åkt är det färdigpratat. Dags att  ge hönsen lite nyrivet gräs, vatten  och kärlek.