Vårsolen hänger likt en upprymd lampa som får vattenpölarna att glittra. Det tokdroppar från taken, fåglarna är yra av lycka och fönstren ropar efter tvätt. Livet återvänder efter vinterdvalan och dagarna blir bara längre.

  Men varför ska det vara så svårt att sova? Jag vet inte om det är solen som likt en fasansfullt upprymd granne knackar på och säger, nej kräver, att nu ska här bli fest! Kanske är det vårförkylningen som täpper till luftvägarna och varför är kudden så knölig och sängen så full av smulor nu när allt vi vill är att sova.

  Jag somnar först men vaknar av att min Älskling petar på mig. Jag grymtar som en gammal galt och vänder mig sömnigt. Hon säger att jag snarkar. Hur kan det vara möjligt för jag märkte ingenting. Somnar om men nu är hon där och petar igen. Under mitt möte med John Blund har jag åter vänt mig snarkande åt hennes håll.

  Jag vaknar till och vi börjar gruffa om, ja om vadå? Klockan är en bra bit över tolv och morgonen närmar sig. Man kan få grus i ögonen för mindre. Till slut går jag, eller hon, och lägger sig i det andra rummets soffa.

  Nästan lite skamsen berättar jag detta för mina arbetskamrater. Man vill ju inte framstå som en egoistisk mansgris som förpestar sin frus högst normala krav på en god natts sömn.

  En kvinnlig kollega berättar att hon och hennes man också hade haft ”en sådan där natt”. Hon kunde inte sova och han snarkade. Hon bad honom att gå och lägga sig i det andra rummet men han sa att om hon inte kunde sova var det väl lika gärna hon som fick byta säng. Sagt och gjort. Hon fnös, tog sitt täcke och sin kudde och uppsökte en annan sovplats. Mannen låg kvar i dubbelsängen men han kunde ändå inte sova för han drabbades av sådana hemska skuldkänslor.

  Det var väldigt skönt och trösterikt att höra hennes berättelse. Det är så där vi har det, vi människor.

  Min farmor och farfar hade en stor porös fiberskiva som farmor trädde in mellan deras sängar när det var sovdags. När jag var liten men på väg att bli lite större trodde jag att farmor på det sättet skyddade sig om farfar skulle få för sig något skamligt.

  Sedan förstod jag. Farfar snarkade som en tok och fiberskivan var ett snarkskydd.

  Jag har försökt tuta i min Älskling att mitt snarkande är nedärvt från urminnes tider. Genom att snarka så tavlorna skallrar på väggarna berättar jag för alla hemska rovdjur som går och dreglar där ute i mörkret att de inte ska försöka några tricks.

  Min Älskling säger att jag pratar strunt.
Täppas Fogelberg

(Publicerad i ALLAS veckotidning)

Stäng fönster