Grodorna kväker, gräshopporna filar och luftkonditioneringsmojängen rosslar som en lungsjuk flodhäst. Där ute i det ångande varma mörkret har naturen slumrat in som en våt djungeldröm och här inne i den kontrollerade och kylskåpsaktiga luften sitter hela vår lilla familj och pillar på sina soleksem och prasslar med sina påsar.

Allting är ju så billigt här i Thailand och en påse med lite grejor som kostar 300:- hemma kostar  en tjugolapp. Alla är glada över sina fynd och förmodligen är vi i det här läget en väldigt typisk svensk familj på midvintersemester. När jag var liten var det fortfarande exotiskt att resa till Mallorca men nu reser nära en halv miljon svenskar varje år till Thailand och vad är det då vi lär oss eller vi lär dem?

Jong som för några tior kör oss i sin skraltiga taxi upp till bygget av en jättelik buddhastaty berättar att hans son minsann inte ska behöva köra taxi utan istället få en utbildning. Grabben är 15 år och terminsavgiften, som Jong tycker är plågsamt hög, ligger på lite drygt 2 000: - och jag skäms när jag tänker på att det är vad vi en shoppingcrazy dag kan sätta sprätt på innan solen går ned.

En äktsvensk mamma förklarar medan hennes lille trinde son smaskar i sig en flottig pannkaka från gatuståndet, pojken är av samma modell och rundlagda omfång som vår egen 10-åring, att hennes son får pannkakan istället för en glasstrut till efterätt. Jag förstår precis vad hon menar för samma typ av rättvisa råder hos oss. Klart att ungarna ska få en fet dessert för vi är ju på semester och det är lördag hela veckan lång.

Där går vi alltså och vallar våra små ättlingar och försöker bota deras dataspelsabstinens med sol, snorkling, vattenskoteråkning och glasspinnar som ser ut precis som där hemma. Det är skönt med igenkänningsfaktorn på glassen och så tryggt att veta att mjölken som använts vid tillverkningen är pastöriserad.
Vi somnar i våra hotellsängar och jag ligger och hör barnens snusningar och försöker komma på ett nyårslöfte.

Min förhoppning inför det nya året och framtiden är att våra barn ska bli lite mer ödmjuka och kunna känna glädje över det lilla och enkla och att den strävsamma taxichauffören Jongs son ska få en hygglig utbildning och ett värdigt liv.

Täppas Fogelberg

(Publicerad i ALLAS veckotidning hösten 2008)

Stäng fönster