Långt framskjutet skarpt läge, himlen är ljusblå och träden är fulla av förhoppningsfulla fåglar. Vi har redan, oj vad tiden går, lagt vintern långt bakom oss men ändå; ännu är det ett bra stycke fram till sommarlovet.

Det här första skolåret, det i 6-årsklassen, har min yngste haft till uppgift att varje onsdag ta med en bild ur en tidning eller en reklambroschyr med något som börjar på samma bokstav som de den veckan arbetar med. Det har varit Apor, Bilar, Cyklar och Datorer bl.a. och pedagogiken tycks fungera bra. När jag själv var liten lärde vi oss läsa först i 1:a klass men i dessa dagar kan de flesta läsa som kommer till årskurs nummer 1.

En morgon ska min pojke ha med sig en bild föreställande något på P och han sitter med en limpmacka i ena handen och med en sax i den andra och bläddrar genom en bunt tidningar.

”Nu är det klart, pappa!” Han håller fram en just utklippt och fransig bild och säger att det är en stor flicka som han hittat i en veckotidning. ”Vad har en flicka med P att göra?” undrar jag klentroget.
”Pattar!!!” säger han stolt men jag harklar mig ytterst vuxet och försöker att förklara att just ordet ”Pattar” inte är så bra.
”Men Pattar börjar väl på P?”
”Jo visst men det låter inget bra, det är ett slarvigt låtsasnamn på något som egentligen heter Bröst” försöker jag. ”Eller Tuttar” envisas pojken och jag får medge att Tuttar är i sammanhanget bättre än Pattar” men det är inte alldeles enkelt att få en som just fyllt sju att förstå skillnaden. Vad kan man säga och vad kan man absolut inte säga?

På radion hörde jag ett referat från någon av alla dessa prisutdelningsgalor som fyller hela vårarna; Grammis, Oscar, Guldbagge och allt vad de heter . En yngre kvinna beskrev publiken på en av dessa galor som ”till största delen bestående av en massa gubbslem” och det lät ganska rappt och kul men jag undrade hur det skulle låta om en yngre man beskrev publiken som ”en mindre del av gästerna bestod av tantslem”. Det skulle inte låta fullt lika roligt. Jag har själv inte helt lätt att förstå varför denna är ok medan det andra är otänkbart och jag skulle inte ens vilja försöka förklara skillnaden för min lilla pojke.

En dag hörde jag min pojke och hans kamrater kalla varandra för ”CP-bög” och jag blev alldeles rödrosig av ilska. Så säger man helt enkelt inte: Det är elakt, missvisande och förnedrande men en man klappade mig på axeln och sade att barn i alla tider försökt hitta de värsta orden, ord som de använder och sedan glömmer, och idag fungerar ”CP-bög” i det sammanhanget bra.

Kalla mig gammalmodig, kalla mig vad som helst men jag är inte med på att vare sig barn eller andra använder den typen av ord.

För övrigt gick min son tills sist till skolan med en bild föreställande en ”Papegoja”.

(Publicerad i ALLAS veckotidning våren 2005)

Stäng fönster