En Jumbojet kommer lastad med 600 solsvedda svenskar iförda pikétröjor av finfina märken och det är kattguld alltihopa. Vår lilla familj är på väg tillbaka från två veckor i Thailand och när den svävande jättemaskinen sätter hjulen i Arlandas asfalt stänker det av ett iskallt äktsvenskt novemberregn.

Jag nynnar på Guns N’ Roses "November Rain" och mediterar över tillvaron som turist.

Det finns gott om människor i omgivningarna som säger att de gärna vill resa någonstans men det ska helst vara ett ställe "där det inte är så mycket turister" men reser man till Thailand får man kasta all sådan snobbighet överbord för ungefär 400.000 svenskar reser varje år till Thailand. Det blir många fullastade Jumbojettar det och växthuseffekten ska vi bara inte tala om. Jag är ungefär lika trött på människor som säger att de vill resa någonstans där det inte finns turister som på dem som tjatar om hur underbart det är i Thailand.

Det värsta är att det är underbart i Thailand.

När vi blekfeta landade i den ångande värmen för två veckor sedan kände jag mig inte så jätteunderbar. Dessutom hade min fru och jag inte umgåtts dygnet om och utan störande jobb ända sedan i somras och det är när man ska vara som mest lycklig, t.ex. på semestern, som ångesten blommar.

Med fasa minns jag hur vi stod bland snattrande skräddare och försäljare av diverse skitgrejor på bygatan i Khao Lak och hade värsta sammanbrottet. Min söta fru och jättesnälla jag stod och skrek hemskheter åt varandra och det var först när jag upptäckte att det bildats en ring, ungefär som när två ungar slåss på en skolgård, av nyfikna svenska turister som vi lade band på oss. Medan svenskarna lubbade hem till sina hotell för att skvallerblogga blev vi bekanta med en mycket sympatisk taxichaffis.

Mannen hette Jong och kallade min fru för "Madame" och han körde oss upp till bygget av en jättelik Buddhastaty, Min yngsta dotter sade att stället liknade Nordanstigsmässan, men jag blev ändå fångad av platsens meditativa lugn.

Visst var det burmesiska och förmodligen djupt papperslösa arbetare som byggde och i skuggorna satt en munk och gäspade. Munken välsignade hela vår familj och vi fick alla ett varsitt plastglas med förseglat vatten samt en banan. Dock fick min dotter, en kurvig blond 16-åring, ett stort paket med söta kakor av munken så jag tror inte den snubben riktigt lösgjort sig från köttets lustar.

Det finns något mycket sympatiskt med det Bhuddistiska tänkandet då sådana saker som hämnd och revansch är för dem okända begrepp. Jag frågade Jong om han inte ville hämnas på något sätt om hans granne uppträdde riktigt skurkaktigt men han sade då att han istället för att hämnas och jävlas skulle be för att grannen skulle bli en bättre människa.

Jag vet inte om mina barn blev bättre människor i Thailand men jag och min fru slutade gruffa och vi njöt istället av all vänlighet, god mat och underbara miljöer och det enda konstiga var att barnen, trots att de uppfostrats med ständig lek med kottar, började handla märkeskopior som tokiga men så landade vi också som sagt åter i Sverige fullständigt nedlusade med förfalskade märkesprodukter.

Envar blir lycklig på sin Tom Jung Gong-soppa om man så säger.

(Publicerad i Sundsvalls tidning november 2008)

Täppas Fogelberg

Stäng fönster