Det var viktigt att man rundat Godahoppsudden, revat seglen i Biscaya och besökt egendomliga bordeller långt upp vid Afrikanska floders källflöden och alla hade gjort allt det där utom jag. Vid 15 års ålder lämnade jag min trygga hemstad och begav mig ut i världen d.v.s. till Stockholms Frihamn.

Min närmaste chef var en inte så litet alkohliserad sjökapten som fört befäl på de flesta av de större haven men som nu satt som godsmottagare i en liten stekhet kioskliknande koja längst ute på piren. Kaptenen förde ett oherrans liv med folket på kajen och jag var hans skraja assistent. Stuvarna och alla de andra som i sina tidigare liv gjort alla de där sakerna på de stora haven innan de gått iland och blivit stuvare gav väl själva fan i kaptenen men jag löpte likt en ängslig krabba över de öppna godsvagnarna, räknade lådor med telefoniutrustning och prickade av i de hopplöst sladdriga fraktsedlarna. Tog jag fel på en enda låda blev kaptenen tokig och vrålade som en stungen gris.

Med 10:- på fickan löpte jag då lejdaren upp till en liten tysk styckegodssskorv på vilken jag hade tumme med kocken och köpte så många öl som fick plats i min klädsel. Kaptenen ställde sedan upp ölflaskorna på dett illheta elementet och när de blivit mer än ljumma öpnnade han en efter en och diade dem med sin tandlösa mun likt en mycket gammal och förhärdad baby. Strax blev han snäll och len på rösten.

Båtarna anlöpte, lasstades ur, fylldes på med nya varor och gav sig av på nyttt.Det var föränderligt men ändå tryggt; lukten av dieselolja, kryddor och surnade saltade älghuda i ljuden av vinande kranar, stuvares rop och truckars löjliga små tutor.

Alla råa och tatuerade sällar i stuvareblusar och kängor visade sig i grunden vara snälla som lamm. Till och med den ytterst strikte tullinspektören som likt en vandrande pinne klättrade upp för lejdaren för att ur kaptenens hand mottaga de erfordelrliga dokumenten samt en flaska som han diskret stoppade ned i sin bruna portfölj var en hyvens prick. Alla gjorde sitt och hela hamnen pågick som ett lortigt men väl fungerande hjärta.

Hemma frågade de hur jag hade det på jobbet och jag sade att det väl var bra för vad skulle jag säga? Inte kunde jag berätta om stuvarna som på sin fikarast satt och erinrade sig en trivsam bordell i Afrikas hjärta och inte kunde jjag berätta om den där Televerkaren jag blivit bekant med. Vi affärade litet och han fick en flaska av mig och jag en telefon av honom och på det sättet hade snart hela släkten en skinande modern telefon. Inte ville mina skitförnäma släktingar veta var telefonerna egentligen kom ifrån. Allt detta hände ju också för mycket länge sedan och nu rullar transporterna av containers, bulk och tankers lika effektivt som en klocka och jag undrar om man numera ens kan få förmånen att känna lukten av en drypande lastpall full av sura älghudar?

(Publicerad i Svensk Hamn höst 2004)

Stäng fönster