Det var viktigt att man rundat Godahoppsudden, revat seglen i Biscaya
och besökt egendomliga bordeller långt upp vid Afrikanska floders
källflöden och alla hade gjort allt det där utom jag. Vid 15 års
ålder
lämnade jag min trygga hemstad och begav mig ut i världen d.v.s. till
Stockholms Frihamn.
Min närmaste chef var en inte så litet alkohliserad sjökapten
som fört
befäl på de flesta av de större haven men som nu satt som godsmottagare
i en
liten stekhet kioskliknande koja längst ute på piren. Kaptenen förde
ett
oherrans liv med folket på kajen och jag var hans skraja assistent.
Stuvarna och alla de andra som i sina tidigare liv gjort alla de där
sakerna på de stora haven innan de gått iland och blivit stuvare gav
väl
själva fan i kaptenen men jag löpte likt en ängslig krabba över
de öppna
godsvagnarna, räknade lådor med telefoniutrustning och prickade av
i de
hopplöst sladdriga fraktsedlarna. Tog jag fel på en enda låda
blev kaptenen
tokig och vrålade som en stungen gris.
Med 10:- på fickan löpte jag då lejdaren upp till en liten tysk
styckegodssskorv på vilken jag hade tumme med kocken och köpte så
många öl
som fick plats i min klädsel. Kaptenen ställde sedan upp ölflaskorna
på dett
illheta elementet och när de blivit mer än ljumma öpnnade han en
efter en
och diade dem med sin tandlösa mun likt en mycket gammal och förhärdad
baby.
Strax blev han snäll och len på rösten.
Båtarna anlöpte, lasstades ur, fylldes på med nya varor och gav
sig av
på nyttt.Det var föränderligt men ändå tryggt; lukten
av dieselolja, kryddor
och surnade saltade älghuda i ljuden av vinande kranar, stuvares rop och
truckars löjliga små tutor.
Alla råa och tatuerade sällar i stuvareblusar och kängor visade
sig i
grunden vara snälla som lamm. Till och med den ytterst strikte
tullinspektören som likt en vandrande pinne klättrade upp för lejdaren
för
att ur kaptenens hand mottaga de erfordelrliga dokumenten samt en flaska som
han diskret stoppade ned i sin bruna portfölj var en hyvens prick. Alla
gjorde sitt och hela hamnen pågick som ett lortigt men väl fungerande
hjärta.
Hemma frågade de hur jag hade det på jobbet och jag sade att det väl
var
bra för vad skulle jag säga? Inte kunde jag berätta om stuvarna
som på sin
fikarast satt och erinrade sig en trivsam bordell i Afrikas hjärta och inte
kunde jjag berätta om den där Televerkaren jag blivit bekant med. Vi
affärade litet och han fick en flaska av mig och jag en telefon av honom
och
på det sättet hade snart hela släkten en skinande modern telefon.
Inte ville
mina skitförnäma släktingar veta var telefonerna egentligen kom
ifrån.
Allt detta hände ju också för mycket länge sedan och nu rullar
transporterna av containers, bulk och tankers lika effektivt som en klocka
och jag undrar om man numera ens kan få förmånen att känna
lukten av en
drypande lastpall full av sura älghudar?
(Publicerad i Svensk Hamn höst 2004)
|