Åkrarna med sitt ruttna fjolårsgräs och markerna ned mot sjön kokar av liv. Fåglarna som opererar i Jättendals socken i Nordöstra Hälsingland tycks inte bry sig ett skvatt om det dystra världsläget, den svajiga ekonomin och länder i krig.

  Tranor, Kanadagäss, svanar och inte minst Storspoven för ett fasligt liv och det är fullständigt underbart.

  Trots allt detta överskuggas mitt liv, eller rättare sagt överexponeras av sol, av det faktum att jag ska bli Farfar.

  Smaka på ordet. Farfar. Det är mer än underbart men jag oroar mig lite för förlossningen. Visst, jag kommer inte att närvara vid just denna Storkleverans men det gör inte saken bättre. Maggen och Nilas måste fixa detta själva.

  Med mina fem tidigare förlossningar i bagaget hade jag kunnat bli en verklig resurs. Man har varit med om man säger så.

  Det enda jag inte pallar med är att klippa av navelsträngen. Barnmorskorna brukar erbjuda pappan att med en sax skilja barnet från modern och de menar väl bara väl med denna gest. Pappan som ditintills stått och känt sig smålöjlig får äntligen en chans att visa sin dådkraft men jag tycker det krasar så läbbigt när de klipper navelsträngen. Det låter som när man klipper upp buken på en abborre.

  Det är mycket annat jag skulle kunna styra upp vid förlossningen och så är det ett gyllene tillfälle att få tjyvsnaska på lustgasen. Detta gör man när barnmorskorna inte är i sikte och mamman är så groggy av allting att hon inte märker något. Lustgas är toppen.

  Sedan är det ju detta med själva Farfarsrollen. Visserligen brukar jag prata med en gubbe på Gymmet, han heter Gert och är visst med i det där Rix Morgonzoo, och han har ett eget barn som är yngre än de barnbarn som han själv är Farfar till men min egen Farfar var en riktig silverhårig cigarilldoftande och mycket gammal man.

  Idag hör jag bekanta småbarnsföräldrar klaga över att deras egna föräldrar är så grymt aktiva pensionärer att de aldrig har tid att sitta barnvakt. Förr fanns mor och farföräldrar sysslolösa i krokarna men nu reser de på vinprovarresor till Provence, läser på universitet och spelar golf i Södra Spanien. Vilken typ av Farfar jag själv kommer att bli är inte lätt att säga men jag spelar inte golf.

  Min egen Farfar och Farmor var jättegamla och bodde i en stor lägenhet med högt i tak, stora tunga ekmöbler och pigkammare. Varje lördag fick jag vara hos dem medan mina föräldrar arbetade och varje gång fick jag en ny vagn till min modelljärnväg. Farfar satt i en länsstol och sov medan Farmor skulle montera julgransbelysningen och jag var väl en 4-5 år.

  Belysningen trasslade och jag grejade litet så att belysningen började fungera och medan min Farmor imponerad slog sig på knäna utbrast jag:
”Ja se Fruntimmer!”

  Farfar var mycket nöjd när han vaknade ur sin slummer och fick höra att jag yttrat detta för själv vågade han inte säga ett pip som gick Farmor emot.

  Idag skulle jag heller inte våga säga en sådan sak men jag hoppas jag blir en duglig Farfar.

Täppas Fogelberg

Stäng fönster