Riddaren Daniel rider i sporrsträck genom en djup och mörk skog, det klockar i hans rustning och hästen frustar och våta löv klistrar sig fast mot Riddarens visir. Hovarna klafsar i gyttja, grenar knäcks och tuvor av blöt mossa sprätter vida ikring.

  I Riddarens hjärna går hela tiden en film och den handlar om hans älskade till vilken han nu är på väg. Hon heter Prinsessan Evelina och hon väntar i den stora svarta borgens VIP-torn. Nu sitter hon vid sin dator och kollar Facebook.

  När han tänker på henne blir han alldeles galen av åtrå och upphetsning och han piskar sin häst trots att den redan kutar på toppen av sin förmåga. Snart står ryttaren vid borgens stora port och bankar på, lösenord utväxlas och den jättelika borghaspen lossas från insidan, vindbryggan hissas knirrande ned och Riddaren Daniel störtar vidare mot det efterlängtade tornet och hon som går omkring där uppe i sina rum och väntar.

  Framme vid tornet struntar han i de trånga och besvärliga trapporna och klättrar som spindelmannen upp längs tornets fasad och Prinsessan Evelina hjälper honom in genom sitt fönster. Det droppar och trillar löv från Riddarens rustning och nu vill han snabbt bli kvitt sitt hårda plåtskal. Han är så uppjagad att han håller på att tuppa av men rustningshelvetet har fastnat. Kanske har skruvarna och hasparna rostat för rustningen sitter som berget.

  Prinsessan Evelina har svårt att dölja sitt leende och hon tycker att det på sätt och vis är skönt att rustningen krånglar för hon föredrar långa förspel och tycker att det verkligen inte är fel med lite romantik.

  Riddaren Daniel blir allt mer desperat och väser genom visiret att Prinsessan måste ringa ned till köket och be dem komma upp med några stadiga gossar och kökets kraftigaste konservöppnare.

  Snart kommer två lätt förståndshandikappade muskelberg som praktiserar som köksbiträden uppklampande längs den vindlande torntrappan och när de väl inne i Prinsessans gemak får klart för sig vad som förväntas av dem börjar de energiskt att bearbeta riddarens rustning.

  Det gnäller och skrapar i plåt som bryts isär men då köksbiträdena har mer i sina muskler än i sina huvuden är de inte uppmärksamma på att de i sin kamp mot rustningen också skär bort Riddaren Daniels erigerade ekipage.

  Nu står han där utan kläder, rispig och med blodet droppande och han är utan snopp och Prinsessan Evelina håller sin liljevita hand mot sin chockade mun och hennes ögon är vitt uppspärrade. Det enda som hörs är stegen från köksbiträdena som med sin blodiga konservöppnare störtar ned för trapporna och de känner sig väl till mods för visst fick de bort den där besvärliga rustningen!?

  Vad som sedan hände var att Riddaren Daniel tänkte att vad fan och så genomgick han ett könsbyte och blev kvinna. Detta fann Prinsessan Evelina vara helt i sin ordning för innerst inne tyckte hon att det var mycket trevligare med flickor och hon kände ett stort och ömt behag i Riddarinnan Daniella.

  De sågs nu promenera hand i hand i borgparken och vackra dagar begav de sig tillsammans med en livvakt ut till skogen för att plocka örter. Det enda som störde deras kärlek och harmoni var att de inte hade några barn att ta hand om men även detta löste sig en dag.

  Rätteligen var det natt när en hemskt fattig och sjuk kvinna just fött ett par tvillingar liggande ensam på en bädd av ris i en usel koja. Genom att samla sina allra sista krafter på den här sidan livet släpade sig den fattiga kvinnan med sina tvillingar i en videkorg till den stora svarta borgen och dog knall och fall strax utanför porten.

  Ett par vakter tittade ut genom ett kikhål och hörde pipen från korgen med tvillingarna men de sade till varandra att det där nog bara var något att vänta på att vargarna skulle komma fram ur skogen för att få sig ett skrovmål.

  Det föll sig att just denna natt var Prinsessan Evelina och hennes käresta Ridarinnan Daniella lite rastlösa och tog sig en promenad längs murkrönet. I månens sken såg de korgen och den döda kvinnan framför borgens port och de ropade genast till några uppassare att hämta in korgen och kvinnan. De lyfte sina kjolar och sprang det fortaste de kunde ned för trapporna på murens insida och kom lagom ned för att kunna se de mest förtjusande tvillingar som denna världen någonsin skådat.

  De beklagade den fattiga kvinnans sorgliga öde och såg till att hon fick en stilfull begravning och korgen med tvillingarna byttes snabbt mot två fina vaggor med bolster, mjuka kuddar och vackra skallror.

  Och så levde de alla lyckliga i alla sina dagar.

Täppas Fogelberg

Stäng fönster