Svalorna svirrar över den stora blåa himlen, vita molntussar seglar sävligt och det doftar hö, hallon och skog. Allt är frid och högsommarfröjd men då ringer telefonen.

  Det är min 17-åriga flicka som stannat i staden men hon låter inte gladare för det.  Faktum är att hon gråter så det skvalar och först hör jag inte vad hon säger för allt snor men jag anar en katastrof. Hon berättar att hon skulle på en äldre kamrats födelsedagsfest och då det kalaset var på en krog där de serverar öl och vin var det 20-årsgräns för flickor och 23 för pojkar. För att ändå komma in hade hon lånat en kompis systers leg och då den systern var i Paris och hade lämnat legget hemma märkte hon ändå ingenting.

   Min dotter kompis brukade själv låna sin systers leg och det gick alltid bra men till skillnad från min flicka liknar den där tjejen sin syster. Vakten i dörren anade ugglor i mossen och kallade på några poliser.

   Det slutade med att två poliser körde hem flickan i en pikétbuss. Inne i den luktade det av gamla fyllon, knarkare och andra skummisar. Kommunikationsradion hamrade ut sina utrop och det enda som saknades var blåljus och en saftig siren. Min flicka satt i baksätet och svalde gråten. Själv kan jag inte hålla mig för skratt när hon berättat färdigt.

  ”Men det här är inte roligt pappa!” utbrister hon och jag försöker lägga rösten och pannan i djupa allvarliga veck.

  ”Ja ja” säger jag med min allra myndigaste papparöst ”men då kanske detta betyder att du ska passa dig för att fuska och trixa?” Inne i mitt huvud tänker jag att detta med polispiket verkar överdrivet, har de inte riktiga skurkar att gripa, men att en sådan här händelse ändå kan vara en bra läxa. Det är helt enkelt fel att använda ett lånat legitimationskort.  Nu ska jag strax iväg till polisen för ett förhör och senaste gången jag var där var det min nu 29-åriga flicka som själv då var sjutton som hade snattat tre kajalpennor på Åhléns. Mina döttrar är verkligen mycket kriminellt belastade.
Det värsta är att jag måste ringa till den andra flickans föräldrar och be om ursäkt för att en medlem av vår familj dragit in deras familj i en brottshärva. Jag vankar som en orolig tupp runt telefonen men till slut gör jag det som måste göras och slår deras nummer.

  Det är pappan som svarar och han står just och lagar mat och han låter trevlig. Synd bara att jag nu ska berätta hela den hemska historien och förstöra hans matlust. Han tackar för att jag ringt men säger att det inte är någon fara och att alla någon gång gör fel.

  Det kan han säga som inte har ett polisförhör framför sig.

(Publicerad i Allas veckotidning juli 2009)

Täppas Fogelberg

Stäng fönster