Vårljuset är blått, trottoaren slaskig av lortig blötsnö och Jullan, 19, min yngsta dotter,och jag uträttar ärenden. Det hör till ritualen att vi en sådan här gång går på ett Italienskt fik och smörjer kråset. De har hur många glassorter som helst och alla är väldigt goda. Dessutom är kaffet av det slaget att man hamnar i Sjunde Himlen.
  Vi slår oss ned med varsin bägare med två kulor var. Hon med vit Choklad och Pistasch och jag med Cocos och Vattenmelon. Rykande varmt kaffe men vi har knappt hunnit börja hugga in på godsakerna förrän hon redan plåtat vårt bord och lagt ut det på Facebook.
”Det är redan 4 stycken som ”gillat bilderna” säger hon som om det vore den allra naturligaste sak i världen att vårat fika i detta nu befinner sig i Cyberrymden.
”Jaha” säger jag medan  jag hugger in på Vattenmelonglassen.Det är inte utan att jag blir en smula tankfull. Här sitter vi och har knappt börjat fika och saken är redan föremål för andras intresse. Eller är det? Blir livet rikare av att man ständigt delar med sig av allt man gör?
  Jag frågar Jullan om det är vanligt och liksom normalt att man lägger ut sina fikapauser pånätet och hon bekräftar att visst är det så. Själv fattar jag så mycket att det alltid är kul att visa upp sig men jag begriper inte riktigt hur andra så snabbt är med i svängarna, ”gillar”  och tar del av allt som finns utlagt men möjligen är jag för gammal för att förstå det där.
  Själv är jag inte aktiv på Facebook men jag har gått och blivit en ihärdig Bloggare. Först tyckte jag det verkade knäppt att folk skrev om sina liv men när jag väl själv börjat blev jag snabbt fast.

www.tappas.se/boggen 

  Visserligen är jag en skrivande person, jag tycker det är roligt och avkopplande att skriva,men att jag så fullständigt skulle fastna i bloggträsket förvånar mig. Jullan tycker nog att min blogg är lite gubbig men det är i sin ordning. Jag är en gubbe och jag skulle inte lägga ut mitt glassfika i bloggen. Eller kanske förresten.
  Det är tur att jag inte har småbarn för jag är rädd för att jag utan att blinka skulle ha lagt ut något av mina barns allra första riktiga bajskorvar på nätet. Nu smygkollar jag andras statusrader och fnittrar lite elakt men jag är, när det kommer till kritan, lika småfånig själv.
  Det hela handlar väl om hur man vill bli sedd. En lyckad person som lever ett gott liv och egentligen är det ganska rart alltihop. Dessutom tar jag skydd bakom Jullan, tycker det är knasigt att hon plåtar vårt fika men gläds och blir stolt över att hon gör det.
  Tänk att man skulle gå och bli en Cybergubbe.

Täppas  Fogelberg

(Publicerad i ALLAS veckotidning februarui 2012)

Stäng fönster