SENIORUNIVERSITETET I SUNDSVALL

Det är varken Irkutsk eller Archangelsk utan Sundsvall i Januari. Väldiga snöhögar, gnällande hjulaxlar och påpälsade människor med andedräkter som rökmaskiner vid en Tundrateater.

Gunnar, pensionerad Polismästare, tar emot utanför Pingstkyrkan på Rådmansgatan 37. Han leder in mig i stora salen och det har redan samlats mycket folk.

Det är Senioruniversitetet som anordnar säsongens första föreläsning, det ska bli 25 innan sommaren, och det är jag som är själva föreläsaren.

Jag är en aning pirrig i magen men det märks på en gång att publiken är mina vänner.

Förr försökte jag vara rolig men nu känns det som om mitt prat kommit hem. Kärnan är Acceptans, att inte väja och smita från problem utan ta dem för vad de är och sedan gå vidare.

Det finns förstås en terapiform, ACT Acceptance Commitment Therapy, och det är väl den som är kusin med min oakademiska utläggning.

Det blir en bra föreläsning och efteråt följer mig Gunnar till Navet/busstationen och innan 329:ans buss dyker upp pratar vi böcker, mest deckare förstås.

När bussen en knapp timme senare stannar i Jättendal tar jag på mig Reflexjackan och gruvar mig för att gå kilometrarna hem. Då, strax innan Stefan Hansson, stannar Johanna Gustavsson och undrar om jag vill ha skjuts hem?

Den här Torsdagen i buskalla Januari har artat sig till en riktigt bra dag.

DEN HELIGA FALUKORVEN

Vinden suger i kåken som en skaldjursälskare på en kräfta. Det blåser rätt igenom det gamla huset. Rufus kurar på min mage medan stormbyarna morrar där ute.

Hans-Åke kommer och hämtar upp mig för Tisdagsupphandlingen på ICA Starks i Harmånger.

När vi sitter i bilen ber jag honom se efter en bild som jag skulle kunna ta. Ett foto som skildrar vinden.

”Det blir nog svårt” funderar Hans-Åke och sedan förstår jag vilken korkad fråga jag ställt. Hur tar man en bild på vinden?

Istället säger han:
”Det blir värre på Fredag, kanske en halvmeter snö eller så.”

”Ja men då är det ju bra att vi åker och handlar. Isolerade är det bra att ha mat.”

”Jo” säger han och sedan är det inte mer med det.

Men någon bild på vinden, det kan man bara glömma. Det vore som att plåta Den Heliga Ande vilket inte är lätt.

Men jag/vi hittar en Falukorv med bra datum.

TED GÄRDESTADFILMEN I BERGSJÖ

Träden är nedtyngda av snö. Granarna hänger vita och björkarna är glaserade. Där kommer ett par och går, och där tre till.”

Vi närmar oss Bergsjö, den lilla centralorten i Nordanstigs Kommun, Maria sitter vid ratten och jag sitter bredvid. Undrar tyst varför jag hällde i mig bubbelvatten till middagen. Det är oproffsigt att hälla i sig dryck innan ett biobesök.

Filmen om Ted Gärdestad visas på biografen.

Vi parkerar invid de väldiga snöhögarna vid kyrkan och går sista biten. När en film visas i Bergsjö är den av Änglagårdproportioner. Smala filmer göre sig inget besvär.

Kön till kassan är lång, antingen betalar man kontant eller Swischar. Godis finns.

Fåtöljerna är sköna, reklam visas inte och de lottar ut nya biobiljetter, eller vad det nu är, på våra just inhandlade biljetter.

Salongen är full, packad bakifrån och det är först på tredje bänk det finns plats. Vi sitter lite åt sidan så vi inte stör andra när Maria viska/syntolkar bilderna.

Det är en gripande historia. Två unga bröder får skivkontrakt hos Stikkan Andersson, förväntningarna bubblar och mycket snart är succén ett faktum.

Skiva efter skiva, oskyldiga texter framförda med ljus livsbejakande röst och landsomfattande turnéer med horder av skrikande fans. Ted är ett fenomen som alla älskar.

Det är bara det att framgången mal ned honom, han går vilse i sitt eget inre och allt det ljusa blir allt svartare.

Till slut sitter man där med en klump i magen. Dessutom måste jag, förbannade bubbelvatten, gå och slå en båge mitt under filmen.

”Menar du allvar?” Undrar Maria när jag ber henne följa mig.

”Tyvärr” förklarar jag, för, som det heter, nöden har ingen lag.

Men filmen är gripande och bra. Det är en sådan där film som stannar i en, en historia att tänka tillbaka på.

OM VEDELDNING, RADIOMÅNGSIDIGHET OCH EN FANTASTISK LJUDBOK

Man ska elda med ved
Ej med olja och el
För det tycker vi alla är fel”.

Diktade Valle Bohjort i Vattlång en gång för många år sedan till ett radioprogram om vedeldningens förträfflighet som jag gjorde för P1.

Hela programmet var en romantisk, delvis okunnig, hyllning till Vedeldningens lov. Idag, med de krav på sans, balans och mångsidighet som råder är det tveksamt om det nu skulle passera nålsögat.

Men är det sant eller har jag drömt, att endast fast anställda SR-medarbetare får vara programledare för ”Ring P1” tre månader före valet och en månad efter. Dessa antas vara bättre skickade i ett så skarpt läge som ett Riksdagsval men kommer då programmet att låta som ”Studio Ett”?

Tengby, jag och Alexandra är några som inte är fast anställda men finns det, delvis risk för självförhävelse, några som är bättre på att hantera knepiga samtal.

Idag ska det vara säkerhetsbälte och krockkudde men radio är inte bilkörning och, det varit det, de mest spännande utflykterna är de där man kommer lite fel och upptäcker något nytt.

Vad gäller vedeldning har jag morgontänt i vedspisen och ett förmodligen svårt cancerframkallande moln lägrar sig i köket. Egentligen är detta nog ett sotarproblem, ska ringa på måndag, men fortfarande är det ljuvligt när elden tar sig, det knäpper i spisen och värmen sprider sig.

Återgår till den bästa Ljudbok jag hört på åratal: ”Cirkeltecknaren” av fransyskan Fred Vargas och infernaliskt fint läst av Reine Brynolfsson. Här saknas deckarens vanliga schabloner och det är så fantasifullt att jag får Champagnebubblor i magen.

Persongalleri

Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.

Följ mig på Twitter