mat
HÄLLREGN ÖVER TIRANA
Gatorna i Tirana är plaskvåta efter ett hällregn av Syndafallsmått. Slinker in på ett hak: Ett par ytterst goda dubbla Espresso, Mineralvatten och kakor som smakar mandel och Kanel.
Maria, som just köpt ett par Italienska sandaletter, eller är det sandaler, skit samma, 350:- och, fram med mobilen, jag pratar med hennes syster Carine på glasklar ledning. Hon har varit på Skuleberget med barnbarnen och där en chokladboll plus en kopp te gick på 65:-. Det var mer än vi betalade för hela vårt regnfika.
Men vad tar man med sig från en resa? Tänker på alla dessa turister som fyller Gamla Stans, i Stockholm, gränder. De tar kort, memorerar årtal på byggnader och har när de gått runt nästa hörn glömt alltihop. Och när kommer de att titta på alla bilderna?
Idag har vi besökt en egendomlig Pyramid som dottern till diktatorn Hoxha lät bygga. Idag nedpissad, sönderslagen och full med bajs och klotter. Sedan har vi gått och gått, jo, och så köpte jag ett rakvatten, Dolce Gabbana, och hotellchefen har rensat mitt avlopp.
Frågan om vad vi kommer att ha med efter den här resan är öppen men det verkar som om någon i Årskogen kan sälja oss några höns.
Livet pågår överallt, hela tiden.
Nej, det blev inga pippisar från Årskogen men Stefan Hansson, hjälten i RammHans backe, sms:ar och vet på hönor. Gratis.
Äter middag runt hörnet på en Albansk restaurang. Träbord, bänkar, inget tjafs men så otroliga mängder grillat kött i olika former att en vegetarian skulle få krupp. Det är omåttligt, svultsigt och man kan vältra sig i kött, sallad, bröd och pommes. Hela rasket 200:- inkl. riklig dricks för två personer.
Det blir också ett slags slut på vår gemensamma resa, vårat projekt, och ännu är det ett par dagar kvar men här tog det slut. I ett berg av kött.
Albanien, denna gåta som åtminstone gläntat på sin dörr.
Sommaren fortsätter, man har sin solsveda och minnen.
LIVET ÄR EN PÄRS, HÅLL MED OM DET, FOLK OCH FÄ
Solen värmer i skyddade lägen men annars är det vinden som regerar när Sivert och Birgitta kommer och hämtar mig. Jag får följa med till ICA-Starks i Harmånger och få hjälp med att handla.
”Jaha, antikrundan är här” konstaterar Sivert när han svänger in på parkeringen. Det är den buss som Starken sponsrar på det att även de äldre och billösa ska få komma och göra sina inköp. En gång när jag följde med satt tanterna och grävde i sina nyinköpta godispåsar på hemvägen. Det var en fin stämning.
Nu sitter några melankoliska tiggare vid ingången och när Birgitta hittat ett par kundvagnar drabbar den stora chocken.
Det är som om någon tagit upp hela livsmedelshallen, skakat på den och åter satt den på plats. Ingenting står där det gjorde förut.
Sivert får höra att de bytt till nya bredare frysdiskar och med det disponerades allt om. Det blev en jävla röra.
Kaffe? Det brukade ju vara här. Var är kaffet? Samma med bröd, lika förvirrande med allting. Det är en ny värld, ett äventyr som ingen räknat med. Det ska ju vara som vanligt, ska det inte det? Det blir ett fasligt irrande och frågande innan vi hittat det vi söker.
När mina inköp är klara placerar de mig på ljugarbänken vid ingången, strax under anslagstavlan med lappar om ”Kaniner säljes”, Zonterapi och ”hundkoja köpes”, och utför sedan sin egen upphandling.
Kommer hem och hinner precis gå promenaden innan det börjar regna.
Just som jag skalar vitlök, river Parmesan och letar morötter, ringer H och säger att tåghelvetet står stilla i trakten av Tierp. Ingen information. Jo nu kom det: Polisen har stannat tåget för att hitta skurkar.
Hon missar alla anslutningar, de kanske sätter in en buss och ringer slokörad igen från Gävle.
”Det här är väl det nya fria konkurrenssamhället. Olika bolag trafikerar samma sträcka och ingen tar på sig ansvar när något händer.”
Tids nog, här gäller det att praktisera Mindfulness för fulla muggar, när hon dyker upp är kycklingen mer än färdig och imorgon kommer TullaMaja med sin mobbade katt.
Dessutom: Imorgon, Pingstaftonens eftermiddag är det Linda Gail Lewis på ”Kultur Stjärnan” i Gnarp och då ska Kung Sune Holmberg och undertecknad sitta bänkade.
ÅLDRANDET PÅGÅR MEDAN KALKONEN ROSTAS I UGNEN
Den buskalla vintern har normaliserats och, såsom varande en högst normal årstid, ställt in sig i ledet mellan alla de andra gamla årstiderna.
En man har ringt till P1 och gravallvarligt hävdat att han varje natt tar emot upplysningar från “Den andra sidan” medan en annan, en korsning av Fellini och Åsa-Nisse berättat om en vådlig mopedfärd till Julottan i 60 graders kyla.
Inget av samtalen var väl så mycket Samhällsdebatt/Ring P1″ men vad tusan, in med mera bilder i radion och jag håller inte med de skitviktiga mail som hamnar i min inkorg där humorlösa rasister menar att programmet är till för att just humorlösa rasister oemotsagda ska få säga sin mening.
Fel! fel! fel!
När årets Annandags Jul/H:s födelsedagskalkon ska tillagas hör jag talas om ett äktenskap som i en liknande situation, de äter sin på Juldagen, hotas av reaktorhaveri då de inte kan komma överens om fyllningen.
Pratar med Syrran i Gävle och hon föreslår apelsin. Sagt och gjort: En skalad apelsin, en näve vitlöksklyftor och detta hålls på plats av en hel grönmögelost. In i ugnen, hej och hå, gott blir det och H gör en gräddsås så himmelsk att den kan väcka döda.
Barnbarnen strömmar in genom dörren. Så här en bit in i helgerna är de redan så stirriga av socker att de befinner sig i ett permanent vrålande leviterande. De klättrar på väggarna, saker välter och de utstöter ljud som kannibalstammar brukar låta när de just ska koka några riktigt dumma fiender med lök i en stor gryta.
Föräldrarna märker ingenting. för dem är detta vardagsmat och jag känner mig minst tusen år gammal. Ser framför mig hur de viskande säger tillvarandra:
“Oj vad han, alltså jag, blivit gammal”.
VAD DE TALAR OM NÄR DE TALAR OM FOTBOLL
Vid borden kring oss talar människor Kinesiska, Engelska och värmländska. Vi, Felix, Greven och jag, sitter på ”Formosa” vid Kornhamnstorg och äter middag.
Greven och Felix pratar om fotboll, om det nu är det de talar om, hobbypsykologen i mig undrar.
De redogör för enastående målchanser, om snöpliga nederlag, triumfer, dramatiska avgöranden i sista minuten och om spelare värda sin vikt i guld medan andra, stackars dem, inte betyder mer än papperet de torkar sig med därbak . Resonemangen är av yttersta vikt, varje detalj bär en stark laddning och världen i övrigt, den med sina krig och konflikter, tycks fjäderlätt.
Mobilerna åker fram och de visar varandra klipp på oerhörda mål och avsmakar dessa sekvenser som vore de viner som kostar 25.000:- per flaska. Och jag begriper ingenting.
Maten är fräsch, stark och god men jag förstår bättre vad kineserna vid bordet intill talar om än vad mina fotbollsdillande pojkar håller på med.
