publicistklubben
MARSSNÖ, POD OCH PK
”Snöflingorna är så stora att det krasar när de faller i backen. Typisk Marssnö” säger Maria när vi väntar på 329:an i Gnarp.
Snön fortsätter till Hudiksvall och tåget till Stockholm är 1,5 timme försenat. Det är råkyligt men folk, två damer, är varma. Vi pratar om cancer och genast lägger sig en gubbe i samtalet och börjar veckla ut sin sjukjournal.
Ett par timmar senare är jag hemma hos Fredrik Rahlstrand och spelar in ett avsnitt av hans pod ”Radiofabriken”.
Ännu några timmar senare går jag med Martin till Kulturhuset och Publicistklubbens möte.
Kvällens clou är Staffan Heimersson, sparkad från Aftonbladet för sin tvivelaktiga kvinnosyn och nyss utkommen med en revanchistisk bok.
”Har aldrig hört talas om honom” säger Martin.
Han, alltså Martin, tillhör en annan och mycket yngre generation.
Men först blir det en riktigt fängslande redogörelse över hur det är att vara korre i Ryssland. Det är hemskare och mer övervakat än i varje fall vad jag trodde. Diktaturen lever.
Och så Staffan Heimersson på det. En skakig sårad tjur. Det är genomsorgligt och understryker vikten av att inte stå i vägen för sig själv och att det gäller att lägga av innan man blir patetisk.
En väldigt bra PK-kväll och den helstekta fläskfilén var mycket god.
KRÄNKT, KRÄNKTARE, KRÄNKTAST
“Funktionsvarierad“. Det var som katten. Det är det senaste, och för tillfället mest accepterade, eller politiskt korrekta om man så vill, ord som beskriver en person som jag. Inte Blind, Synskadad, Handikappad eller Funktionsnedsatt, nej, det ska vara “Funktionsvarierad”.
Tänk vilket pyssel när de ska byta namn på t.ex. Handikapparkeringsplatser. Många arbetstillfällen blir det.
Eller är det kränkande att kalla en arbetsuppgift för ett “Arbetstillfälle”? Kan det leda till ett utanförskap för den som ska utföra arbetet?
Björn och jag är på Publicistklubbens debatt om vad man bör, får och kan säga på Kulturhuset vid Sergels Torg.
Var det verkligen relevant att beskriva de som blev mördade på det där Vårdhemmet i Japan som förståndshandikappade?
Det var en intressant debatt, ledd av SR:s Torehammar, och det var befriande när Alice Bah Kuhnke, som f.ö. blev kallad “Negerfitta” i skolan, sa att allting inte kan vara rätt. Man kan säga eller göra fel men sedan prata om det. Ängslighet är inte bra. Ingen är perfekt.
Stegade fram till henne efteråt och så stod vi bara där, hoppade och tjoade. Hon är skön och jag ska genast börja följa henne på Instagram. Hon syntolkar sina utlagda bilder på det att vi som är “Funktionsvarierade”, kan ta del av dem.
MÅNDAG MED MARGOT (PUBLICISTKLUBBENS MÖTE OCH DEBATT)
Salen är fullsatt, SÄPO-personal håller örnkoll och stämningen är förväntansfull, nästan lite högtidlig.
Jag håller Felix under armen för att styra mot området framför scenen när en kvinna sluter mig i sin famn. Hon doftar gott.
“Är det Britt-Marie?” undrar jag i hennes öra. Det var ju Britt-Marie Matsson från Göteborg, en av Sveriges vassaste och mest erfarna journalister, som fick Publicistklubbens stiligaste pris.
“Nej hör du, jag heter Margot, och, vill du inte krama mig?”
“Jo för sjutton, det är klart jag vill.”
Vi står och nojsar en stund och har det trivsamt i största allmänhet.
Felix tar bilder, säkerhetsvakter, UD-sekreterare och assistenter håller sig undan och bakom står Björn Häger, PK:s ordförande, enligt ett vittne röd som en tomat i ansiktet, och gastar.
“Skamlöst!”
Förmodligen är han bara avundsjuk men det är sådant som vi tilldragande silverrävar får dras med hela tiden.
Två Turkiska journalister får också ett fint pris. Det var de som avslöjade att Turkiets regim sålde vapen till den syriske diktatorn och blev kallade förrädare och hamnade i fängelse. Lyckligtvis är de fria och de talar med värme och kraft om Pressfrihet.
Debatten om yttrandefrihet, att EU ser mellan fingrarna på Turkiets mindre smickrande beteenden, att det fria ordet nästan inte existerar längre och oberoende rapportering knappt finns , det är den som Margot deltar i, löser inga svåra knutar men vi fick lära oss att en sådan sak som bistånd inte kan villkoras. Eritrea, som har den sämsta pressfriheten i den kända världen, får, var det 2 miljarder, av Sverige men det köper inte David Isaacs frihet.
När vi strosar hemåt längs Drottninggatan funderar Felix:
“Ja nu har jag hand hälsat på både David Cameron och Sveriges Utrikesminister.”
Sant. Men det var jag som fick en kram av Margot fast det ska inte göra mig mjäkig om hon kommer upp i “Ring P1”. Det är härligt med kramar men de tystar inte det fria ordet.
ÖKAD KOMPLEXITET
Stockholm känns som en Engelsk landsortshåla, Allen Banks kommer ut från en Pub, mumlar en lätt svordom över vädret, knäpper skinnjackan och strövar ned längs kullerstenarna, när jag lämnar Katarina Kyrkas församlingshus, kursen i MBRP, glider, med sömnigt arbetande vindrutetorkare mot Kulturhuset vid Sergels Torg.
Felix, som redan bänkat sig på Publicistklubbens möte om Pressetik och Miljöjournalistik, kommer ned till stora entrén och möter.
“Vi behöver en ökad komplexitet” säger Maria Wetterstrand sakligt på svar om hur miljöjournalistiken kan förbättras.
Publiken gäspar. Detta möte är tyvärr vältalighetens sammansvärjning och hur det nu en gång är med vältalighet är en sak kul. Den går in genom ena örat och ut genom det andra.
