Kultur

GÅ FEL, HITTA RÄTT

Tio cm nysnö runt kängorna, tänk att snö kan dofta, och det är bara någon minusgrad, Februarimilt , när jag står vid Åvägen och väntar på Jörgen.

En dörr öppnas, en bil startar och strax kommer han smygande.

40 minuter senare, i Studion, ringer jag Pether, producent, och ber honom plocka upp en kartong semlor jag beställt hos Hagabagarn.

Semmeldags med Pether

Skönt att vara tillbaka även om de lokala radiosändningarna tycks ligga i OS-dvala.

Euphoria

En man ringer om Dödshjälp. Ett klassiskt ”Ring P1”-ämne och det precis som jag varit på Bio med Maria. Filmen ”Euphoria”, om ett slags självmordshotell biter sig kvar i sinnet som en klåda.

Vad är ett liv värt och har man rätt att avsluta det själv?

En annan man ringer och vi fortsätter att tala om Dödshjälp. Efter 5 minuter säger han:
”Egentligen ringde jag för att prata om Halvorsens genomklappning under en skidtävling i OS.”

Detta plus lite om Akut Sjukvård.

Pärra, programchef på Radiostationen kör ned mig till 329:ans buss. Det har börjat snöa, toksnöa, sitter på bussen och pratar Petra Modé om Kommunpolitik och när vi kliver av i Jättendal har det gått från toksnöa till något som skulle kunna vara från en Sibirisk vinterfilm.

Vilse i vintern

Går hem, går fel, kommer rätt igen för att till slut hitta min gårdsplan, för att gå fel igen.

Irrar en halvtimme. Det är inte kallt och lite snö har ingen dött av. Hittar plötsligt dörren, går in, hälsar på Rufus, drabbas av övermod och går iväg med soporna.

Det var dumt. Någon timme senare hittar jag dörren igen, går in och hänger kläderna på tork.

Detta berättar jag inte för att det skulle vara särskilt synd om mig, blind eller inte, det är som det är. Tänker på det väldigt talande Instagraminlägget som ryggmärgsskadade Yasmine skrev: Det är inte tillkortakommandena som gör en till den människa man är.

Det är något helt, helt, annat.

 

GULDKANT

Hur känns det?” Undrar en löddrande Sportjournalist.
”Det känns flås, flås.bra”
”Ja men” reportern vill ha mer ”Hur känns det EGENTLIGEN?”

Läser, apropå Korea, ljudboken ”Flickan med sju namn” av Hyeonseo Lee. Det är ännu en skildring av vedervärdigt tankekontrollerat Nordkorea, flykt och alla fasor som är förknippade med detta.

Och ”Ring P1” som jag börjar med på måndag, vart tog den s.k. Nordkoreamannen vägen?

Han brukade ringa och vittna om vilket paradis Nordkorea egentligen är. Välkammade barnkörer i trevliga uniformer sjunger sånger till Ledarens ära och alla badar i mjölk och honung.

Det är de avvikande åsikterna som sätter Guldkant.

VILKEN TUR

Någonstans där ute bearbetar en traktor snömassorna, det knäpper i braskaminen, Rufus och Signe har hamnat i en lättare kattgruffsituation och jag ligger under två täcken plus ett par filtar, fryser och svettas om vartannat.

’Vilken tur att jag är sjuk den här veckan och inte nästa då det blir ”Ring P1” igen.

Vilken tur att jag, en man och hans katt, kan bo hos Maria. Ensam och sjuk i Februari är inte trevligt.

Vilken tur att jag laddat ned några bra Ljudböcker.

Peter MaysCoffin Road”, läst av Mats Eklund, är som de flesta av Mays böcker,förlagd till Yttre Hebriderna, eller Orkneyöarna, Norr om Skottland.

Det är mycket väder. Starka saltstänkta vindar, lukten av torveldning och himlar väldiga som evigheten.

Kemiindustrin håller på att förgifta planetens alla bin och de som ska pollinera och se till att jordens växter kan leva vidare, får hjärnskador av Neonikotinoider.

I smyg håller några både rebelliska och ytterst seriösa forskare på med att vetenskapligt visa hur allt kommer att gå åt helvete om bina drabbas.

Från Island kommer nästa Ljudbok, läst av Anton Körberg. I ”Det Tyska huset” av Arnaldur Indridason är det 2:a Världskriget och Island en bas för de Allierade.

Det är inte Erlendur Sveinsson som är hjälte utan en ung militärpolis med namnet Torsson plus en Isländsk polis vars namn jag inte vågar stava till.

Genom berättelsen driver en underström av nyfikenhet, goda och onda, och förstås när det gäller Island: Det ständigt skiftande och särpräglade vädret.

KONST I SNÖ, STANLEY LORENTZEN STÄLLER UT PÅ GALLERI ”316 KUBIK” I HUDIKSVALL

Hudiksvall badar i snö. snöplogkanter, väldiga snöhögar och när Maria parkerar bilen känns det osäkert om vi kommer att hitta den igen, nål i höstacksyndromet, sedan vi besökt Stanley Lorentzens utställning på Galleri ”Galleri 316 kubik”.

Det hör inte till vanligheterna med blinda som går för att beskåda tavlor men jag har, kan man säga, växt upp med Stanleys helt igenom originella bildvärld och ,med hjälp av Marias raka syntolkning kommer bilderna till mig.

Mycket folk är det på vernissagen, kompisar jag inte träffat på årtionden, och stämningen är munter och varm.

GA, frontman i ”Västerbrokören” säger, mästare som han är på drastiska formuleringar, apropå Stanleys konst:

”Det är som en snubbe med tummen mitt i handen utrustats med en järnvilja.”

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter