Musik
LJUVLIGA SILJA IGEN
Återkommer från ett tryckande varmt Stockholm, Maria plockar upp mig på Stationen i Hudiksvall, vädret är lika bastuartat som i Huvudstaden, och strax är vi i Silja igen.
Jag älskar stället. En by långt inne i skogen och Jenny som serverar kaffe i en trivsamt uppsnofsad loge. Möblemanget är udda sittgrupper med sköna soffor, sådana där som man bara kan sjunka ned i, och stämningen är trivsam när Arlingo, Carine, Marianne, Pia, jag och Maria sätter oss till rätta.
Bandet är duktiga, Bosse Dereborn på ståbas är helt grym och sångaren, vilken är samma person som gjort låtarna, kan sina saker till punkt och pricka.
Folk är glada, applåderar ivrigt men ändå är det något som inte stämmer.
Alla låtar är utpräglad mjukcountry and Western och skulle med sin vänliga framtoning passa i vilken hiss som helst. Det handlar om dammiga vägar, ensamma ritter på prärien och undersköna senioritor från Mexico.
Det är, jag hatar att låta gnällig, som när Japaner spelar Brittisk arbetarklasspunk, som Tyskar som spelar Amerikansk gladjazz eller som när Norrmän spelar Fats Dominocovers.
Det är mysigt men oorginellt. Det skulle vara mer spännande om sångare/låtskrivare, som kommer från Stöde, ville skildra verkligheten där.
Vardagsliv, trasslande bilvärmare, olycklig kärlek och ett oväntat möte på ICA.
Men strunt i det. Kvällen är overkligt behaglig och jag hugger begärligt in på Jennys ostkaka med, tror jag rabarbersås.
Stället, musik- och fikalogen i Silja är underbar.
SILJA ROCK ´N COUNTRY
Silja? Har aldrig hört talas om stället men det visar sig ligga inne i skogen mellan Via och Ilsbo. Vi, Maria, Pia, Carine, Arlindo och jag skumpar på slingrande vägar förbi utslängda byar, öppna marker och täta skogspartier. Målet är en loge som rymmer ”Jennys Kafé” och musikunderhållning. Ett Ilsbogäng, ”The Neighbours” ska spela och mina förväntningar är inte höga. Buskis och ”Trio med Bumba”-covers?
Men hembakat djupt inne i skogen kan inte vara annat än utsökt. Litar på Jenny.
Vi bänkar oss inne i den pyntade logen och när Maria beskriver bandet ser jag framför mig en samling lurkar i Cowboyhattar från Buttericks men när de börjar spela blir det annat ljud i skällan.
Det är högt, trummisen är knivskarp, alla spelar bra och dessutom kan de sjunga, i stämmor, och på bättre Engelska än någonsin Jerry Williams lärde sig behärska.
Det svänger som satan och blir ett av de där lyckliga ögonblicken då musiken tränger in i magen och hjärtat, utan att passera den kinkiga hjärnan.
Jennys Kladdkaka, Rabarberpaj och goda kaffe gör den varma sommarkvällen till en fullständigt hänförande upplevelse.
Silja? Jag vet var det ligger. Ett toppställe.
EN KVÄLL PÅ RÖNNELLS MED JUDISK MUSIK
Det finns saker som är för bra för att vara sanna men som ändå finns.
Martin och jag
Kulturstjärnan i Gnarp tillhör denna ovanliga kategori och denna kväll är Martin och jag på väg till en andra sällsynt blomma: Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm.
”Det verkar proppfullt” säger Martin.
Det stämmer och vi får gå en trappa upp och sitta på balkongen.
Litteraturvetaren
Skön stämning. Några musiker och en litteraturvetar berättar, spelar och sjunger. Tonsatta dikter skrivna på Jiddish. Hitler lyckades inte utrota den Judiska kulturen vilket dessa sånger visar. Att kvinnor inte togs på allvar i den sfären gör sångerna och dikterna ännu mer ovanliga.
Ida och Louise
Det som är bra överlever. Vilket jag hoppas även gäller för Rönnells. Deras ekonomiska situation är pressad. Hyrorna på Birger Jarlsgatan är inte nådiga.
När vi går hem är Stureplan stilla. Som deckarläsare tror jag mig veta att langarna brukar hålla till utanför 7-Eleven men där sitter bara, enligt Martin, en gubbe med långt vitt skägg och jag vägrar tro att han har knark i skägget. Inte ens i en så bitvis ond värld som den här.
HÄR BOR VI, PRAT OCH MUSIK PÅ HUDIKSVALLS TEATER
Hudiksvall är inbäddat i snö, vinden jagar över gågatan, Kotorget för att inte glömma Lillfjärden men inne på Hudiksvalls teater är stämningen uppåt värre. Sorl, värme och förväntan. Teatern är proppfull när ljuset sänks och föreställningen sätter igång.
”Här bor vi” är en prat- och musikföreställning av och med Miljöjournalisten Martin Emtenäs och Musikern/Sångaren Stefan Sundström. Temat är Livet självt och vad vi gör med vår Planet Jorden.
Martin är resonerande, han liksom tänker högt, och målar upp Jorden och den framväxande naturen, allt som hänt under miljarder av år sedan Big Bang. Människan och dess förvarianter har högst varit igång 300.000 år. Det är en försvinnande liten del av Jordens existens.
Martin pratar, texten är bitvis fenomenalt bra, om exploateringen, Skarvar, det är helt underbart när han pratar om ”Vår inre skarv”, och allt är fyndigt, ordentligt påläst och tankeväckande.
Stefan Sundström är käck på bara det sätt han kan vara. Martin muntliga framställning bryts upp av ett antal sånger. Somliga är väldigt bra men ibland kantrar han över i ett mästrande tonfall, något man lyckligtvis knappt hört sedan Proggtiden på 70-talet.
Sedan är det något som går snett. Plötsligt står Eva Bovin, MP-veteran, på scen. Meningen är kanske att en lokal förebild, en riktig miljökämpe ska presenteras, men problemet är att Martin kastar in det journalistiska rätt in på ett kalhygge medan Eva Bovin får babbla på. Om lövslybekämpning längs Dellenbanans banvall mellan Ljusdal och Hudiksvall, det var på 70-talet det med, och om hur hon var med om att få igång Miljöpartiet.
Vidare pratar hon om det totalekologiska hus som byggs på trakten. Hon pratar och pratar Självgod är bara förnamnet men det hindrar inte delar av publiken att utstöta sådana där behagfulla samförståndsstön. Läten som jag inte hört sedan jag var på tältmöte med Pastor Jansson.
Vad var det som hände? Det började ju så bra och kul när Martin pratade om Dinosaurier och nutidens faiblesse för ”Homestyling”.
Men är inte ett toppekologiskt hus det optimala Homestylingprojektet?
