Musik
HÄR BOR VI, PRAT OCH MUSIK PÅ HUDIKSVALLS TEATER
Hudiksvall är inbäddat i snö, vinden jagar över gågatan, Kotorget för att inte glömma Lillfjärden men inne på Hudiksvalls teater är stämningen uppåt värre. Sorl, värme och förväntan. Teatern är proppfull när ljuset sänks och föreställningen sätter igång.
”Här bor vi” är en prat- och musikföreställning av och med Miljöjournalisten Martin Emtenäs och Musikern/Sångaren Stefan Sundström. Temat är Livet självt och vad vi gör med vår Planet Jorden.
Martin är resonerande, han liksom tänker högt, och målar upp Jorden och den framväxande naturen, allt som hänt under miljarder av år sedan Big Bang. Människan och dess förvarianter har högst varit igång 300.000 år. Det är en försvinnande liten del av Jordens existens.
Martin pratar, texten är bitvis fenomenalt bra, om exploateringen, Skarvar, det är helt underbart när han pratar om ”Vår inre skarv”, och allt är fyndigt, ordentligt påläst och tankeväckande.
Stefan Sundström är käck på bara det sätt han kan vara. Martin muntliga framställning bryts upp av ett antal sånger. Somliga är väldigt bra men ibland kantrar han över i ett mästrande tonfall, något man lyckligtvis knappt hört sedan Proggtiden på 70-talet.
Sedan är det något som går snett. Plötsligt står Eva Bovin, MP-veteran, på scen. Meningen är kanske att en lokal förebild, en riktig miljökämpe ska presenteras, men problemet är att Martin kastar in det journalistiska rätt in på ett kalhygge medan Eva Bovin får babbla på. Om lövslybekämpning längs Dellenbanans banvall mellan Ljusdal och Hudiksvall, det var på 70-talet det med, och om hur hon var med om att få igång Miljöpartiet.
Vidare pratar hon om det totalekologiska hus som byggs på trakten. Hon pratar och pratar Självgod är bara förnamnet men det hindrar inte delar av publiken att utstöta sådana där behagfulla samförståndsstön. Läten som jag inte hört sedan jag var på tältmöte med Pastor Jansson.
Vad var det som hände? Det började ju så bra och kul när Martin pratade om Dinosaurier och nutidens faiblesse för ”Homestyling”.
Men är inte ett toppekologiskt hus det optimala Homestylingprojektet?
TROTS VÄDRET
Vinden friskar i, en och annan störtskur hamrar mot taket men jag måste ut och gå.
Med nysmorda kängor sätter jag iväg. Luften är lättandad som lustgas men ingen annan trotsar vädret.
Jo en. På Landsvägen/G:a Riks13 stöter jag ihop med Hanna. Hon lyssnar på Tysk Hiphop och Rammstein. Hennes pappa är Tysk.
Hon, som annars är lärare på Gymnasiet i Hudiksvall, berättar om sin orm- och björnskräck. Med pågående älgjakt i skogen är det säkrast att hålla sig på vägen.
Vidare berättar hon att hon fått förfrågan från ett sådant där Talangprogram för att komma och visa sina trollerinummer. Hon är en jävel på att trolla.
”Men det där är ju bara Förnedrings-TV så jag tackade nej. Om det varit Barncancergalan hade det varit en annan sak.”
Jag berättar att jag just läst två musikbiografier. En om AC/DC, där familjeliv, fruar och barn liksom bara inte finns, och en bok om Jimi Hendrix, skriven av hans bror, ännu en som vill tjäna pengar på liket. Gemensamt för böckerna är att det från början är någon eller några som är nyskapande och bara måste göra sin grej. Så snart de börjat sälja skivor och får jättepublik till sina spelningar kommer giriga penninggubbegamar och slår klorna i dem.
Vilket leder över till biljettpriserna på Stoneskonserten i Stockholm på torsdag.
”Det finns biljetter för 7.000 kr kvar men då får man väl sitta snett ovanför scenen och se Mick Jaggers rumpa” sammanfattar Hanna.
Hon fortsätter med sin löpträning och jag klasar hemåt mellan vattenpölarna.
DANSA I BLYERTS
Den ena dagen är gråare än den andra, en vandring i blöt blyerts istället för att dansa i neon.
Gospel! Ja för tusan, det kan vara något kul i det gråa. Oavsett om man är kristen eller inte är det skönt när sången kommer likt en storm.
Så vi går på Gospelkonsert i ”Gnarpsviljan”, en sporthall och Hela dagen har Gospelfans, som betalat 350:-/person, för att få träna med ett band och bl.a. Frank Ådal.
Ljudet är mäktigt, basandet bra men var är kören?
När Frank Ådal bitit sig fast framför han en radda pärlor, allt med sin inställsamma Oh gud vad jag sjunger bra-stämma.
Hallå kören, var är ni?
Frank maler på, självgott så det löddrar, om hur härligt det är att vara frälst.
När vi går därifrån säger en dam:
”Jag känner lukten av tält (Missionstält)” och ”Det här var det sämsta jag hört.”
Och du kören, kan vi inte träffas någon annanstans och ha det trevligt, utan den där Frank vad han nu heter.
EN VANLIG DAG, PLUS EN STÖLD, I STOCKHOLM
Vaknar till ljudet av barnvagnar som rullar på gatsten. Mammor och pappor lämnar på intilliggande dagis och de har sådana där hurtiga och lätt skuldfyllda röster. Kanske har de dåligt samvete för att de lämnar sina barn, är sena till jobbet och att livet är som de är. Men varför talar de med sina barn som vore de förståndshandikappade?
Morgonkaffe, en stark Latte och en Surdegsfralla med ost och Italiensk skinka hos Christer.
På väg till Gymmet, någonstans i Tyska Brinken, ringer Urban och föreslår middag. Vilket bra förslag. Vi ska ses 19:00 vid S:t Göran och Draken för att antingen gå på ”Österlånggatan 17” eller ”Pastis” en bit upp i backen.
Stöter ihop med Johanna H., ägare på Serafen, och blir stående en stund i vinden från Riddarfjärden. Hon är en varm.
Ola från Hänt Xtra ringer. Han vill ställa ”Fem frågor” och så den eviga frågan om han får skriva om Maria och jag. Lämnar svepande dunkla svar och hänvisar till artikeln i ICA-Kuriren.
Träffar L8, hon stavar det så, Baker på World Class och sedan tar Linda vid. Vi tränar, jag toksvettas och hon håller i taktpinnen, i en timme. Efteråt dricker vi kaffe och pratar underbart nördigt om musik. Hon berättar om Guns N’ Roses-konserten och sedan kommer vi in på musikbiografier. ”The Dirt” om Mötley Crüe är den värsta och bästa.
Men jag berättar inte att jag snodde en trave pappershanddukar på muggen. Det finns gränser och jag vill inte framstå som den där snåla fan som stjäl pappershanddukarperson.
