middag

1 2 3 6

FRÅN SVÅRSMÄLTA DICKPICS TILL EN RIKTIGIT GOD MIDDAG PÅ ”E STREET”

Besöker SR Västernorrland i Sundsvall och passar på att sitta med vid lunchen en trappa upp. Radiomänniskorna har alla med sig mat från det egna köket och snacket är ofta kul, oväntat och infallsrikt.

Jag sitter med en kopp automatkaffe, vill lämna plats i magen inför kvällens ”middag på stan”.

Bord är bokat då Marias dotter Emma fyller 21 och en spräcklig blandning av nya och gamla familjemedlemmar ska hugga in.

Jag har fördomar om en massa saker, t.ex. att man inte kan få riktigt god mat på krogen i mindre städer.

Detta har jag dels av tidigare gjorda erfarenheter och från den s.k. Manhattanteorin som jag lärde av en ljudtekniker från New York. Den kan appliceras på sjukvård också, ja allt möjligt: Duktiga kockar vill umgås med andra duktiga kockar, de vill dessutom ha bra betalt och dras alla till Manhattan.

Det är som sagt samma sak för läkare. Kaka söker maka i New York.

Men först ett lunchsamtal i Radiohuset på Krönvägen.

Samtalet kommer att handla om ”Dickpics”, alltså Snoppselfies som somliga, vilka är det, pojkar skickar till oftast flickor men beroende på sexuell läggning även till andra pojkar. Det finns även exempel på flickor som sänt gynekologartade selfies.

Varför? Har de ingen skam i kroppen? Vill de skryta eller är det en fråga om flirt befriad från all finess?

Teorierna haglar men något entydigt svar dyker inte upp.

Går ut och tar en bild på Pether framför en snöhög. Det är en sådan där bild som inte har några skumma undertoner utan som bara vill visa hur mycket snö det är i Södra Norrland.

Och så middag på ”E Street”, från förrätt, via en skaplig oxfilé till efterrätt, hejdundrande bra.

Stämningen i lokalen är avspänd, ett Bluesband från Hassela gör sound check i grannlokalen och personalen är trevlig utan att vara klistrig.

Samtalet slingrar, vi säger inget om ”Dickpics” men har det gott och trivsamt ändå.

ILANDSGOURMET

Lyssna på två flyktinglägerreportage. 1 miljon flyktingar från Burma som har vidriga omständigheter i Bangladesh och Syrier drivna på flykt till Libanon.

Det är så gräsligt att man skulle kunna tappa matlusten men magen har inte lyssnat på P1.

Kokar Tortellini, plockar fram ost och Ketchup.

När pastan är klar får den rinna av och sedan jag tömt upp den i en djuptallrik, rivit över ost tar jag och spritsar den ångande anrättningen med sjöar av Ketchup.

Hinner knappt till bordet innan jag börjar skyffla in den heta maten.

Det smakar väldigt illa. I brådskan vid diskbänken har jag förväxlat Ketchupflaskan med diskmedlet.

Tömmer hela rasket i soppåsen och kokar en ny laddning Tortellini glad och tacksam över att inte mina matkuponger är slut i ett överfullt flyktingläger.

TORSDAG I TREBINJE, BOSNIEN

Vinden, den som driver över den gamla stenbron mot Trebinjes gamla stad, är inte riktigt snäll men människorna är vänliga. Smälter fortfarande middagen från igår kväll.

Åt en otrolig middag med svart (bläckfiskbläck)risotto och lokala ostar som förrätt. Två grillade öringar med Vitlök, Spenat och Potatis till huvudrätt men när det kommer till efterrätt tar det stopp för Maria.

I mig finns ingen botten och jag toppar med Chokladtårta och kaffe. 300:- för hela måltiden.

En eld i kaminen håller fukten borta, bjälkar i taket och servitörerna har kråsskjortor. I högtalarna släpig Bosnisk Svensktopp, om man säger så. Stället är ett stenhus från förr i tiden och ligger flera kilometer från Trebinjes centrum. Tack och lov att Maria har en lokal kontakt.

Idag över bron. Regnet har upphört och plötsligt hamnar vi på Museum. Knarrande golvbrädor och avsaknad av den moderna pedagogiska nit som präglar Svenska Muséer.

Kvinnan som arbetar i huset berättar om kriget. Mellan 91- och -94 pågick regelrätta strider på de nu så fredliga gatorna. För en Svensk är det där svårt att fatta.

Av själva konsten minns jag bäst en stor mosaiktavla av en anonym konstnär och ett extra plus var alla skulpturer som jag kände på.

Vi fikar på ett Café som troligtvis heter ”Grk”. Mammor fikar, pratar och håller ett öga på sina barn.

Men så är det röken. Hit har inte rökförbudet nått och det är så rökigt att inte bara Maria, som inte röker, och jag som röker pipa, blir illamående. Ingen där tycks bry sig om barnen.

En sevärdhet till måste vi orka med och en taxi tar oss upp för ett brant berg till ett Mausoleum. Det var visst en Bosnier som for till USA, arbetade som diplomat, blev stenrik och återvände vid slutet av sitt liv för att göra något pampigt.

VILSE

”Där ser jag bara buskar. Vrid telefonen åt höger, rikta den mer nedåt. Ja, nu ser jag. Du är ute på täkten mellan Järnvägen och huset.” Det är Marias röst i telefonen. Rufus hoppar runt mina ben men han berättar inte var jag är vilse.

Det började med att jag skulle kånka ut en kartong ved ur uthuset, ställde den vid vägkanten, tog några steg, och, tappade riktningen.

Gick hit. Gick dit. Stack käppen som en stektermometer i växtligheten men allt kändes likadant. Helvete.

Hörde svagt trafiken från E4 och kände klockan tolvsolen. Mot kinderna. Ändå ingen ledning.

Ringde Anders men han var inte hemma. Försökte med Klas-Göran men han var också borta. Ingen hade möjlighet att leta efter mig.

Då kom jag på. Naturligtvis! Ringde livlina nummer 1, Maria, på Facetime video och på så vis ledde hon mig tillbaka till gårdsplanen.

Åter i kökets trygghet tänker jag på gårdagskvällens Kanariska middag. Systrarna Ysters brors fru fyllde 50 och firades med Gong Yoga och en massa goda rätter.

Bäst minns jag Vuelta de Cassera och de små pirogerna med Tonfisk.

Kanarisk smörgåsbord hos Arlindo och Carine

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Somnade som ett Lejon vilken just svalt en Antilop och några kilo vitlök.

Och så gårdagens chockbesked på det. Min favoritbloggare Leo har lagt ned sin blogg.

Jag frågar honom varför?

”Människor nu för tiden är så lättkränkta och jag är egenföretagare och har inte råda att stöta mig med någon.”

Så tidstypiskt. Lättkränktheten sprider sig som en farsot och snart vågar ingen säga någonting.

Men så skönt att jag hittade hem. Tack Steve Jobs, och Maria.

 

1 2 3 6
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter