Film

1 2 3 14

BOKMÄSSAN 2018 DAG 2

Vi byter hotell. Från Gothia Towers till Park Aveny. Ute är det som om, hela tiden, det just regnat, Göteborg, och spårvagnarna gnisslar av och an.

Vi, Maria och jag, går en bit upp längs Avenyn, mot Najaden och Konserthuset. I hörnet ligger en av Sveriges äldsta biografer och det lustiga är att det fortfarande, efter alla dessa år, vilar en genuin filmglädje över Göta Bio.

”Mannen som lekte med elden” är en gripande dokumentär, jag får ont i magen, om Stieg Larsson och hans nästa maniska jakt på Nazister och ultrahögerrörelser i Sverige.

Deckarförfattaren Stieg Larsson kommer som en bisats först mot slutet. Är det inte fint att skriva deckare eller är det kanske just det att hans politiska gärning tenderar att försvinna i framgången med berättelserna.

Morgon med prat i SR:s monter, om ljudboken, och trots att det är tidig söndag har det samlats mycket folk.

Träffar Björn Ranelid på muggen och medan vi går ut känner jag på hans hästsvans.

”Han (jag) har inga filter. Allt kommer direkt” säger han till Maria som står utanför och väntar.

”Jo, jag känner till det” bekräftar hon.

Vimlet börjar stiga till orkanstyrka och på vägen ut, vi ska hinna med tåget, kommer Lars Lerin och säger något mycket vänligt om mitt Ring P1-ande.

Oj vad jag slickar i mig.

Förutom dessa intryck är det massor av hastiga möten, igenkännande och roliga ögonblick.

Höll på att glömma seminarierna. Det med Dina och Jovan Rais, överlevare från Förintelsen var toppen.

Mätta på intryck halvsover vi på tåget Norrut.

Det var Bokmässan 2018, det.

GÅ FEL, HITTA RÄTT

Tio cm nysnö runt kängorna, tänk att snö kan dofta, och det är bara någon minusgrad, Februarimilt , när jag står vid Åvägen och väntar på Jörgen.

En dörr öppnas, en bil startar och strax kommer han smygande.

40 minuter senare, i Studion, ringer jag Pether, producent, och ber honom plocka upp en kartong semlor jag beställt hos Hagabagarn.

Semmeldags med Pether

Skönt att vara tillbaka även om de lokala radiosändningarna tycks ligga i OS-dvala.

Euphoria

En man ringer om Dödshjälp. Ett klassiskt ”Ring P1”-ämne och det precis som jag varit på Bio med Maria. Filmen ”Euphoria”, om ett slags självmordshotell biter sig kvar i sinnet som en klåda.

Vad är ett liv värt och har man rätt att avsluta det själv?

En annan man ringer och vi fortsätter att tala om Dödshjälp. Efter 5 minuter säger han:
”Egentligen ringde jag för att prata om Halvorsens genomklappning under en skidtävling i OS.”

Detta plus lite om Akut Sjukvård.

Pärra, programchef på Radiostationen kör ned mig till 329:ans buss. Det har börjat snöa, toksnöa, sitter på bussen och pratar Petra Modé om Kommunpolitik och när vi kliver av i Jättendal har det gått från toksnöa till något som skulle kunna vara från en Sibirisk vinterfilm.

Vilse i vintern

Går hem, går fel, kommer rätt igen för att till slut hitta min gårdsplan, för att gå fel igen.

Irrar en halvtimme. Det är inte kallt och lite snö har ingen dött av. Hittar plötsligt dörren, går in, hälsar på Rufus, drabbas av övermod och går iväg med soporna.

Det var dumt. Någon timme senare hittar jag dörren igen, går in och hänger kläderna på tork.

Detta berättar jag inte för att det skulle vara särskilt synd om mig, blind eller inte, det är som det är. Tänker på det väldigt talande Instagraminlägget som ryggmärgsskadade Yasmine skrev: Det är inte tillkortakommandena som gör en till den människa man är.

Det är något helt, helt, annat.

 

TED GÄRDESTADFILMEN I BERGSJÖ

Träden är nedtyngda av snö. Granarna hänger vita och björkarna är glaserade. Där kommer ett par och går, och där tre till.”

Vi närmar oss Bergsjö, den lilla centralorten i Nordanstigs Kommun, Maria sitter vid ratten och jag sitter bredvid. Undrar tyst varför jag hällde i mig bubbelvatten till middagen. Det är oproffsigt att hälla i sig dryck innan ett biobesök.

Filmen om Ted Gärdestad visas på biografen.

Vi parkerar invid de väldiga snöhögarna vid kyrkan och går sista biten. När en film visas i Bergsjö är den av Änglagårdproportioner. Smala filmer göre sig inget besvär.

Kön till kassan är lång, antingen betalar man kontant eller Swischar. Godis finns.

Fåtöljerna är sköna, reklam visas inte och de lottar ut nya biobiljetter, eller vad det nu är, på våra just inhandlade biljetter.

Salongen är full, packad bakifrån och det är först på tredje bänk det finns plats. Vi sitter lite åt sidan så vi inte stör andra när Maria viska/syntolkar bilderna.

Det är en gripande historia. Två unga bröder får skivkontrakt hos Stikkan Andersson, förväntningarna bubblar och mycket snart är succén ett faktum.

Skiva efter skiva, oskyldiga texter framförda med ljus livsbejakande röst och landsomfattande turnéer med horder av skrikande fans. Ted är ett fenomen som alla älskar.

Det är bara det att framgången mal ned honom, han går vilse i sitt eget inre och allt det ljusa blir allt svartare.

Till slut sitter man där med en klump i magen. Dessutom måste jag, förbannade bubbelvatten, gå och slå en båge mitt under filmen.

”Menar du allvar?” Undrar Maria när jag ber henne följa mig.

”Tyvärr” förklarar jag, för, som det heter, nöden har ingen lag.

Men filmen är gripande och bra. Det är en sådan där film som stannar i en, en historia att tänka tillbaka på.

DEN STORA UTSTÖTNGE/THE BIG SICK

Vad kan man välja i ett liv? Bostadsort, utbildning och vem man ska leva med.

Ändå inte. Det gäller att passa in i normen. Hela tiden den osynliga lag som bestämmer vad som är rätt och fel.

Biohuset i Sundsvall kryllar av folk. 98,5% ska se en ny filmatisering av en gammal Stephen Kingbok medan vi söker oss till salong 8 och filmen “The big sick” som just haft premiär.

Ung man med Pakistanskt ursprung blir kär i vit medelklasskvinna på väg att bli psykoterapeut.

Hon blir väldigt sjuk, hamnar i koma, en sjukdom är svår att välja bort.

Det visar sig att han, Kemal, heller INTE kan välja kärleken för hans Pakistanska släkt sätter sig på bakhasorna.

Han envisas med att älska Emily och blir förskjuten av sin släkt, främst av mamman.

Filmen är bitvis så gripande att det känns som att ha en högaffel i magen.

Inte nog med att livet själv kan bjuda på motigheter men sedan finns det också, som en smygande gas, dessa förbannade normer.

Lyckligtvis är filmen stundtals väldigt kul, det handlar trots allt en del om Stand up comedy, och annars skulle man nog inte orka.

 

1 2 3 14
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Arlindo och Carine: Efternamn Gomes, svåger resp. syster till Maria.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 26-årig dotter och webbdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username
Följ mig på Twitter