SANNDRÖMMAR

Rufus kliver över mig, fram och tillbaka. Han kanske tycker att jag är en tråkmåns som ligger och sover.

Stör mig inte. Jag har fullt upp med att drömma och i drömmen gräddar jag våfflor. De blir fina, det mesta av smeten hamnar i våffeljärnet och det luktar så gott. Jag älskar doften av nygräddade våfflor.

Telefonen ringer och sliter drömmen mitt itu.

Det är Amar. ”Behöver du hjälp handla? Ja visst! Toppen att du ringde.”

En stund senare skumpar vi i hans Opel till affären.

Att handla med en vit medelålders man av typen: ”Jag kan inte koka ägg och den enda bok jag läst är Biltemakatalogen” är en utmaning. Då är jag hellre utan mat. Det finns alltid något hemma.

Att gå på ICA med Amar ger själva handlingen ett helt nytt innehåll, en ny dimension, och jag lär mig, nästan, Amar är inte riktigt nöjd med mitt uttal, vad mjölk heter på Arabiska.

BLÅ SÖNDAG

Åter i Stockholm går vi i kvällningen  längs Söder Mälarstrand mot Högalid och Martins 50-årskalas. Lägenheten fylls med gäster, vi går på tipspromenad genom rummen, svarar på omöjliga frågor, äter grillade kluttar av färs på Vildsvin, Hjort och Citronskal.

  Jaktkamraterna håller tal och Martins pappa slår huvudet på spiken när han i sitt tal påpekar att: “Det är jag och min frus aktiviteter som är upphovet till det här kalaset”.

  Själv tänker jag: “50, vilken fjununge”.

  Sedan blir det kaffe och tårta med massor av Vispgrädde och färska blåbär.

  Söndag förmiddag, Jullan är däckad efter en tillställning med “Fri bar”, Greven kommer upp och berättar om en dröm han just haft:
Angela Merkel och Vladimir Putin var hos oss i Jättendal och käkade middag. Putin hade mjukisoverall, pannband och  var livrädd för Rufus.

  Söndag eftermiddag, taken skallrar i stormbyarna, Felix trotsar elementen och springer i motvind över Västerbron medan Jullan tar ett huvudvärkspulver och packar inför morgondagens resa till Verbier i Alperna.

  Greven plockar bland  tidningar och glasburkar för att  besöka Återvinningsstationen nere vid Mälartorget. Han muttrar  som Ove i “En man som heter Ove”: Det är bara Kommunister som källsorterar. Själv känner jag mig melankolisk på det sätt man bara  gör när man varit på 50-årskalas och tycker att Jubilaren är ung.

OKUL

  Hur förstår man att man blivit gammal? Inkontinens? Minnesluckor? Gikt?

  Kanske det men när vi är bänkade framför TV:n, med Ostkrokar, och det är Melodifestival är det något som inte stämmer. Låtarna är väl en sak, de ska vara dåliga, men skämtinslagen! En flicka låtsas vara förståndshandikappad och självgod och det är verkligen inte kul. Det finns bra dåligt, fin skit, men det här var dålig dåligt. Skrattar alla andra åt detta är jag tusen år och hör inte hemma på den här planeten.

  Fast Colombiasamen var klämmig. En mångkulturell triumfupplevelse.

  Var det programmet, de usla skämten eller Ostkrokarna som ledde till en egendomlig dröm? Drömmar brukar vara egendomliga men den här var väldigt konstig.

  Runar hade kommit på obestånd, blivit en uteliggare, en föredetting, pank och svårt beroende av sprit. På Blocket lägger han ut något han påstår vara en lock av Carolas könshår och budgivningen  har nått upp till 37.750:- Hur ska man veta om locken är äkta och inte  klippt från kvinnan på bänken intill?

  Vaknar  med en obehaglig känsla men när jag ringer Klas-Göran och undrar om han har ett par skidor att låna ut, vilket han har, känns allt genast mycket bättre.

SJÖMANSBIFF OCH ÄNNU MERA TIGGARE

Vad är det här för gnäll?” undrar Susanne när hon anländer till Söndagmiddag och högtalarna spelar ”Counting Crows” nya skiva.

”Visst är det bra.”

”Nja.” Hon låter som min mamma. Ofta när jag spelade något jag verkligen gillade frågade hon:

”Vad är det här för Gnällmåns?” Förmodligen var det Bob Dylan.

Susanne struntar i musiken och koncentrerar sig på Rufus. Det blir gulla i kvadrat.

På spisen puttrar en gryta med Sjömansbiff. Den skulle ledigt mätta 8 svultna skogshuggare men är ämnad för Felix, Greven och jag medan H och Susanne äter vegetariska surpriser såsom ugnsbakade minikronärtskockor.

Efter middagen, som avslutas med glass och färska bär, kommer Greven igång och börjar hålla brandtal för Monarkin och den förra Regeringen. Kanske blev det för mycket sjömansbiff där.

Rullar ihop mig i sängen likt en sådan där stor orm som klämt i sig en Antilop och har en väldig utbuktning någonstans där magsäcken sitter.

Drömmer. Kan denna inre film ha inspirerats av att det på 70-talet sas att Samer i Kautokeino, Nordnorge, fick en slant för att bara hänga runt och vara pittoreska i sina Samedräkter. De behövde inte göra annat än att stå, gå och ställa sig i fotogeniska poser. Turisterna fick gåshud.

Alltså, drömmen: En lång blank limousine med SD:s allra hårdkoktaste Järnrörsgäng åkte runt på gatorna och betalade tiggare för att de skulle sitta och vara ett störande Tiggarislag i gatubilden.

Järnrörsgänget skrattade sedan hela vägen hem till klubblokalen där det på en svart griffeltavla ritade in hur mycket deras siffror på detta sätt skulle öka.

Måndag och verkligheten anfaller med duggregn. Så snart Greven eller Felix dyker upp ska vi ta oss till Western Union på Kungsgatan och pytsa över lite pengar till Jullan som sitter fast i Honolulu. Värre ställen kan man sitta fast på men det är klart, nu när det  inte finns ett modem med vilket man skulle kunna  teleportera en rejäl portion sjömansbiff, att hon ska få låna  en slant.